Problem att visa artikeln?

Om strömsparläge är på i mobilen, stäng av och ladda om sidan.
Om du läser i DN:s app: Stäng ner appen och öppna igen, så bör det lösa sig – eller besök artikeln i din webbläsare.

Okända livet ombord – genom allt svårare isar

Foto och text: Erik Simander

PUBLICERAD 2023-03-30 15:45

Isbrytaren Atle hjälper fartyg i Bottenviken att ta sig fram. Besättningen lever ombord i två veckor i stöten.

När de inte banar väg för fartyg passar de på att bada badtunna på däck och spela ishockey långt ute till havs.

DN:s fotograf Erik Simander har följt med Atle på färden genom isen. En färd som blir svårare, i takt med varmare vintrar som gör isen svårare att hantera.

Tidig morgon i Luleå, före soluppgången. I maskineriet är det full aktivitet när fem motorer på 5 000 hästkrafter vardera startar.

En strålkastare letar sig fram i mörkret, ett metalliskt klonkande ljud när isen skrapar mot skrovet.

Klockan är 05:30 och isbrytaren Atle har just lämnat hamnen i Luleå.

Styrmännen på bryggan har hämtat kaffe.

Befälhavare Karl Herlin har jobbat på Atle i 20 år.

Han har sett hur isvintrarna har förändrats i takt med att klimatet blir varmare.

Det gör i sin tur att havsisen blir mer svårhanterlig och oregelbunden.

När Karl Herlin läste på Sjöbefälsskolan lärde han sig att man ska hålla flera mils avstånd till närmsta fartyg.

– Det är jäkligt svårt att lära sig läsa isen, att se hur isvallarna är runt fartygen som sitter fast och kunna passera, bryta loss, och spräcka upp.

Karl Herlin på Atles brygga. Till vänster överstyrman Filip Hansson.

Isarna är nu svårare att läsa av än tidigare, menar Karl Herlin.

– Tänk att det fryser på en insjö, en sådan is är inga problem att ta sig igenom då isrännorna ligger stilla. Men när det rörs runt, som det kan göra till havs på grund av vind och strömmar, då blir det svårare. Likaså när isen bildar isvallar och partier med drivis.

Hör kapten Karl Herlin berätta om isarna:

Besättningen lever eller arbetar tillsammans dygnet runt i två eller fyra veckor i sträck. Utanför arbetsskiften pågår ett vardagsliv bland Bottenvikens isflak.

– Det är viktigt att sätta ihop en bra besättning, ha ett bra gäng. Vi gör det här tillsammans. Det blir lite speciellt när man bor och jobbar på samma ställe. Du har fritid ombord fast du är på jobbet, säger Karl Herlin.

Atle är både arbetsplats och hem under veckorna ombord.

Traditionellt till sjöss är mässen en viktig mötesplats för att träffa kollegor. Det är vid måltiderna man träffas utanför sina skift.

Fredrik Bornevret och Patrik Ström, båda andre styrman, tar en paus från arbetet och äter frukost.

Runtom Atle ligger isen jämn. 10 centimeter tjock och blank.

Walther Ljungkvist och Jonas Gåsste har dragit på sig skridskorna en ledig eftermiddag innan arbetsskiftet startar.

Utrustade med varsitt par isdubbar har de tagit sig ner på isen med hjälp av en skylift.

Utöver bastu, gym, bibliotek och biosalong är Atle också utrustad med en badtunna.

Andre styrman Patrik Ström andas ut i badtunnan, iklädd en knallröd mössa och med en badanka som fungerar som temperaturmätare.

I maskinrummet

Nere i maskineriet har motormannen Walther Ljungkvist nyss klivit på sitt nattskift. Atle ska förflytta sig till ett område längre ut i Bottenviken och han är i full färd att starta de fem mullrande motorerna.

Han rör sig snabbt runt i de trånga utrymmena, effektivt och målmedvetet, ständigt ackompanjerad av maskinernas oväsen.

Walther från Bengtsfors i Dalsland arbetar som maskinistvikarie på Atle sedan 4 månader tillbaka.

Walther Ljungkvist och Jonas Gåsste kliver på nattskiftet samtidigt. Som motorman respektive andre maskinist är de viktiga för att isbrytaren ska kunna färdas som vanligt.

Isarna har förändrats med klimatet

De senaste 30 åren har man kunnat se en förändring av isarna, med fler lindriga isvintrar. Östersjön har inte varit helt istäckt sedan vintern 1986/87, berättar Per Pemberton, forskare inom fysisk oceanografi på SMHI.

– En normal isvinter täcks ungefär 40 procent av Östersjön med is, men under en lindrig isvinter är det bara ungefär 25 procent.

Behovet av isbrytning varierar kraftigt beroende på isvintrarnas svårighetsgrad.

De delas in i lindriga, normala, svåra och mycket svåra.

Under åren 1957–1987 var medelnivån för den maximala isutbredningen cirka 200 000 kvadratkilometer.

De senaste dryga 30 åren ligger medelnivån för maximal isutbredning på cirka 130 000 kvadratkilometer.

Enligt SMHI:s egna modeller blir issäsongen kortare.

Det huvudsakliga området som beräknas fyllas med is 50 år framåt är Bottenviken och delar av Bottenhavet.

På däck

Ute på däck pågår arbetet för fullt. Båtsman Holger Karlsson och matros Magnus Willig skottar bort snö från fartyget.

Holger Karlsson har arbetat till sjöss sen han gick ut högstadiet.

Nu är han tillbaka på Atle för första gången på nio år.

– Ibland tänker man att ”vafan, ska man gå i pension”, säger Holger Karlsson.

– Men när man går hemma ett tag så längtar man ut. Man har väl blivit lite institutionsskadad.

Det är vanligt att flytta runt mellan olika fartyg i branschen. Tidigare har Holger Karlsson jobbat på isbrytaren Oden, som också fungerar som expeditionsfartyg.

Under vinterhalvåret bryts det is i Bottenviken. Även sommartid är isbrytaren på kalla platser – på expeditioner vid Nord- och Sydpolen. Vilket blev lite dystert i längden.

– Det var ju alltid vinter när man var på Oden, det blir ju deprimerande till slut. Vädret var inte alltid så bra heller.

På bryggan

Högst upp i fartyget. En smal trappa i mörkt trä leder upp till bryggan där det öppnas en panoramavy över isarna. Styrmännen har samlats framför ett antal skärmar på rad. Där tittar de på satellitbilder över isläget till havs, planerar och diskuterar.

Kent Hast, andre styrman, Filip Hansson, överstyrman, Philip Fredriksson, andre styrman och Patrik Ström, andre styrman, har överlämning uppe på bryggan.

Sebastian Mårtensson, sjöbefälselev, styr isbrytaren in mot farleden.

– Det är mycket väntan och planering. Nu ligger vi stilla och väntar på avgångar från Luleå hamn. Vi ska vara redo och ha koll på isläget. I går körde vi ut och kollade att isen var okej och såg att de kunde köra till en viss punkt och sen visste vi att om de ska vidare behöver de hjälp av oss. Det är ett stort pussel att få ihop på ett bra sätt, säger Karl Herlin.

Trots minskad isutbredning och milda isvintrar kommer isbrytarna att behövas även i framtiden. För godsflödet till sjöss ökar. Framför allt industriella transporter från norra Sverige ut i världen. När Projekt Malmporten står klart, ett muddringsprojekt som kommer att bredda och fördjupa farlederna in till Luleå, kommer de att tredubblas.

Så även om vintrarna blir varmare har isbrytarna en framtid.

Fler isbrytare kommer rentav att behövas. Och modernare sådana.

– När våra fartyg är runt 50 år kommer de vara som museifartyg, menar befälhavare Karl Herlin.

Men framtidens besättningsmän kommer behöva vara skickliga på att läsa oförutsägbara isar.

– Det är generellt mer extremväder nu, mycket mer vind och blåst och milt väder. Och även om Bottenviken sällan ligger helt frusen längre, så är isen ihoptryckt och skjuten och det är mycket vallar som gör att alla isbrytare behövs.