Få debutalbum har landat lika distinkta och färdiga som Portisheads Dummy gjorde 1994. Skivan är en långsam mall för det spöklika sound som senare skulle bli känt som triphop. Titeln kommer från ett brittiskt tv-drama från 70-talet om en döv kvinna som blir prostituerad, och musiken är fullmatad med turntable-scratching, skälvande trummor och sparsamt skrapande på gitarr – allt förankrat i sångerskan Beth Gibbons kristallklara falsett som sjunger om ”the blackness, the darkness, forever” (”Wandering Star”). Höjdpunkter som ”Sour Times” och ”Glory Box” vaggar in lyssnaren i trans som utgörs av filmiska stråkar, spröda trumgroove och Gibbons sammetslena röst. Soundet blev allestädes närvarande hos samtida akter som Morcheeba, Mono och Sneaker Pimps, och gjorde till och med att Dummy blev felaktigt klassificerad som en sorts vaggvisemusik. Men låt dig inte luras – albumet flödar av obehag, lika kapabel att lugna lyssnaren med sina varma melodier som att skrämma den. Dummy är en skiva för nattugglor, överallt och för alltid.