Det går knappast att berätta en historia om en orosfylld artist vars svåra personlighet ibland överskuggar hans musikaliska geni utan att nämna just genialiteten. Med det här i åtanke föddes soundtracket till Purple Rain med de största av tänkbara svårigheter – det omöjliga i att det ens fanns någon tvekan kring dess framgång är projektets största arv.
Hälften av låtarna är topp 10-singlar och soundtracket är det som en gång för alla förvandlade Prince Rogers Nelson från bara stor nog att medverka i blockbustern baserat på hans liv till en av de mest omedelbart igenkända och distinkta popartisterna någonsin. Inte för att förringa filmen som har sina charmiga stunder (Morris Day!), och är ett bevis på Princes uppslukande stjärnstatus, samt genreöverskridande och könsöverskridande skicklighet. Nio perfekta, ultimata pop-soul-dance-rock-R&B-funk-allt möjligt-låtar som slukade allt i sin väg likt ett svart hål.
Briljansen i Purple Rain ligger i hur den förde samman till synes motsatta sinnesstämningar – åtrå, hängivenhet, intimitet och utanförskap – i en brygd där allt hängde ihop. Prince fick trauma att låta erotiskt (”When Doves Cry”) och frälsning att låta hänsynslöst (”Let's Go Crazy”). Hans sexuella eskapader är andliga, desorienterande och nästan psykedeliska (”Computer Blue”), samtidigt som hans andliga resor kan vara förankrade i något som ett gitarrsolo (”Purple Rain”). Albumet slog rekord och sinnen i spillror: Tipper Gores överreaktion på bilden av Darling Nikki onanerandes till en tidning blev starten på kongressens häxjakt och debatten om popmusikens moral. Prince jämförde ofta sättet på vilket han blandade musik, som kändes svart och vit, helig och hädisk, med Jimi Hendrix. Verkligheten är att han inte hade någon föregångare och ingen efterträdare än idag.
