Användare:Alexander Alejandro/sandlåda2

Slaget vid Fraustadt
Del av stora nordiska kriget
Battallie bei Fraustad Kopparstick av Johann Christian Marchand.
Ägde rum 3 februari 1706 (ss) 2 februari 1706 (gs) 13 februari 1706 (ns) Plats Fraustadt, Polsk-litauiska samväldet (dagens Wschowa i sydvästra Polen) Resultat Avgörande svensk seger
Stridande
Sverige	Sachsen Ryssland
Befälhavare och ledare
Carl Gustaf Rehnskiöld	Johann Matthias von der Schulenburg
Styrka
9 400 man	20 000 man 13 700 sachsiska soldater 6 300 ryska soldater 32 kanoner
Förluster
1 502 man 425 döda 1 077 sårade	14 677−15 277 man 7 377−8 000 döda 7 300−7 900 tillfångatagna

Slaget vid Fraustadt var ett fältslag som ägde rum den 13 februari 1706 vid staden Fraustadt i Polsk-litauiska samväldet (dagens Wschowa i Polen), i samband med den svenske kungen Karl XII:s fälttåg i Polen 1701 och 1706 under stora nordiska kriget. Den stod mellan en svensk armékår under befäl av general Carl Gustaf Rehnskiöld och en sachsisk-rysk armé under befäl av fältmarskalk Johann Matthias von der Schulenburg.

Efter ett fem år långt fälttåg i Polen hade Karl XII intagit flera polska städer och tvingat den polske kungen August II att abdikera från sin tron i Polen till förmån för adelsmannen Stanisław Leszczyński. August II hade fortfarande makt från sitt kurfurstendöme Sachsen, och med hjälptrupper från sin bundsförvant Peter I och Ryssland gjorde August II upp en krigsplan i syfte att omringa och förinta Karl XII:s huvudarmé. Efter att Karl XII fick underrättelser om de sachsisk-ryska planerna gjorde han en ilmarsch för att isolera den ryska armén vid staden Grodno, och skickade en armékår under general Rehnskiölds befäl till att bevaka Polens västra gräns.

August II ville ändå fullfölja krigsplanen, och i februari 1706 skickade han från Sachsen en armé på 20 000 soldater under fältmarskalk Schulenburgs befäl mot Rehnskiölds armékår på 9 400 man, i syfte att besegra den och senare förena sig med de ryska trupperna vid Grodno. Rehnskiöld genomförde en skenmanöver i syfte att lura Schulenburg till en mer fördelaktig terräng för sitt kavalleri. Den 13 februari möttes arméerna utanför Fraustadt, där det svenska kavalleriet jagade bort det sachsiska kavalleriet och i samarbete med de svenska fotsoldaterna lyckades Rehnskiöld genomföra en dubbel omfattning, vilket fullständigt krossade Schulenburgs armé. Tre fjärdedelar av armén stupade eller tillfångatogs efter slaget, medan de svenska förlusterna uppskattades till runt 1 400 soldater. Med hotet från August II avvärjt kunde Karl XII jaga bort de ryska trupperna vid Grodno, och i september tågade han in i Sachsen och tvingade August att sluta fred med Sverige.

Slaget anses vara en av den svenska militärhistoriens största segrar, och Rehnskiölds taktik i slaget har jämförts med den som Hannibal använde under slaget vid Cannae. I eftervärlden har slaget blivit ökänt för en massaker som ska ha drabbat de ryska krigsfångarna efter slaget, något som historiker har delade meningar om.

Bakgrund

Efter kung Karl XII:s seger mot den sachsisk-ryska armén i slaget vid Düna kunde han påbörja sitt fälttåg mot Polen. Efter segern i slaget vid Kliszów i juli 1702 förhandlade Karl XII om att avsätta August II från Polens tron, men utan resultat. Den svenska armén utsatte då den väl befästa staden Thorn (Torun) vid floden Weichsel för en långvarig blockad från maj till oktober 1703. Staden föll och hela dess garnison om 4 800 sachsiska soldater togs till fånga. Den svenska arméns styrka, i kombination med Augusts avtal med tsar Peter I, fick många polska adelsmän att gå över till den svenskvänliga oppositionen. I februari 1704 förklarades August inte längre vara kung i Polen och i juli samma år valdes vojvod Stanisław Leszczyński till kung.

August II var dock inte slagen och ryssarna hade intresse av att stödja honom. Den rysk-sachsiska strategiska planen var att en sachsisk armé under Johann Matthias von der Schulenburg skulle bryta sig in i Polen för att förena sig med en större ryttarhär under ledning av August II själv och sedan tillsammans med den ryska huvudstyrkan, som befann sig i Livland, nerkämpa den svenska huvudarmén. I västra Polen låg dock en svensk armékår under Rehnskiöld, som antingen måste kringgås eller bekämpas av Schulenburg innan föreningen skulle kunna ske.

I början av mars 1705 anordnade den ryske fältmarskalken Boris Sjeremetev ett möte med den sachsiske generalen Otto Arnold von Paijkull för att komma överens om en gemensam handlingsplan i syfte att besegra Karl XII. Grunden för strategin var en plan som utarbetades av adelsmannen Johann Patkul redan år 1703, som innefattade ett kombinerat anfall som skulle neutralisera den svenska armén. Von Paijkull imponerades av Patkuls planer, och förespråkade att planen skulle kunna användas som ett sätt att locka ut Karl XII och den svenska huvudarmén från Storpolen och gå österut mot Brest-Litovsk. Detta skulle uppnås genom att den ryska huvudarmén under befäl av Georg Benedikt von Ogilvy och von Paijkulls trupper stationerade vid Brest skulle sammanstråla, vilket skulle tvinga Karl XII att möta dem i strid. Samtidigt skulle den sachsiska huvudarmén från Sachsen marschera förbi Polen och anfalla Karl XII bakifrån. Patkul ansåg att planen var för riskabel och föreslog att de allierade skulle först krossa Lewenhaupts kurländska armé, innan Ogilvys trupper skulle möta Karl XII. Annars skulle Ogilvys rygg vara hotad. En kompromiss gjordes mellan de två strategierna, där man kom överens om att Sjeremetev skulle strida mot Lewenhaupt samtidigt som Ogilvy marscherade mot den befästa staden Grodno. Där ansåg de allierade att Ogilvy kunde stå emot Karl XII:s trupper länge nog för att den sachsiska huvudarmén skulle anlända från Kraków. Under tiden skulle von Paykull anfalla med sina kombinerade sachsisk-polska trupper mot Warszawa för att avbryta Stanisławs kröning.

Upptakten till slaget

Truppförhållandena under slutet av 1705. De sachsisk-ryska trupperna representeras med röd färg och de svenska trupperna med blå färg.

Sachsens och Rysslands planer sattes i verket i början av juli när Sjeremetev började marschera mot Adam Ludwig Lewenhaupts trupper i Kurland. De två arméerna träffades den 26 juli i slaget vid Gemauerthof, där ryssarna besegrades. Trots resultatet valde Lewenhaupt att dra sig tillbaka till Riga och drabbades av stora förluster, vilket ledde till att Kurland ockuperades av Peter I med sina ryska förstärkningar. Detta var en fördel för Ogilvys armé, då med skyddad rygg kunde armén marschera mot Grodno. Endast fem dagar senare, den 31 juli, anlände Paykull med sin armé till Warszawas utkanter, och försökte med en överraskningsattack stoppa Stanisławs kröning. I det efterföljande slaget vid byn Rakowitz utanför Warszawa vann den Carl Nieroth underlägsna svenska trupper, som stod vakt vid Warszawa, en avgörande seger. Paykull blev tillfångatagen, och svenskarna beslagtog hemliga dokument som informerade dem om ett eventuellt anfall mot Warszawa av en större rysk armé under Peter I:s befäl.

Efter att Karl XII fick besked om Peters planer, bröt han upp från sitt fältläger vid Rawicz den 8 augusti och marscherade närmare till Warszawa för att kunna skydda staden fullt ut tills att Leszczyńskis kröning var fullbordad. Han beordrade general Carl Gustaf Rehnskiöld att med en armékår på 10 000 man marschera till Posen för att skydda den svenska huvudarméns rygg från den sachsiska huvudarmén under Schulenburgs befäl, som hotade att tåga in i Polen. Den 15 september erövrade Peter I staden Mitau i Kurland. De allierade framgångarna var dock begränsade, då Stanisławs kröning slutfördes den 4 oktober. Senare samma månad, den 25 oktober, gjorde de allierade ett snabbt anfall för att förstöra bron som gick över floden Weichsel, från Warszawa till Praga, för att sakta ner de svenska trupprörelserna. Men anfallet slogs tillbaka av en handfull svenska soldater. En månad senare, den 28 november, slöt Sverige och Polen fred med varandra i fördraget i Warszawa genom Warszawakonfederationen, vilket ökade Sveriges ställning i Polen ytterligare. Karl XII kunde nu marschera, efter att ha väntat mer än ett år sedan August II:s avsättning, mot Ogilvys ryska armé, som redan vid denna tid hade anlänt till Grodno.

Karl XII bröt upp från sitt vinterkvarter vid Błonie den 9 januari 1706 och anlände till Grodno med den svenska huvudarmén på 20 000 soldater, ihop med 10 000 polsk-litauiska hjälptrupper. En rysk armé på 28 000 män var stationerad i staden. Dåligt väder förhindrade Karl XII från att marschera ut tidigare. Han var redo att söka strid med de ryska trupperna, och verkade gå rakt in i den fälla som de allierade hade satt upp för honom i enlighet med deras ursprungliga plan. I Sachsen väntade Schulenburg fortfarande med sina 20 000 soldater med att korsa den polska gränsen och gå i strid med Rehnskiöld. Han planerade att avtåga med sin armé så snart som han fick bud om Karl XII:s korsning av floden Weichsel. Men Karl XII inledde en 36 mil lång ilmarsch mot Grodno, som i sin tur överraskade de allierade, då de antog att Karl XII inte skulle börja sin marsch före vårens inträde. Efter att ha fått bud om hans trupprörelser diskuterade de allierade om tre alternativ; att antingen möta Karls XII:s armé på öppet fält, att förskansa sina trupper i Grodno, eller att dra sig tillbaka. Medan de inte var oense om deras handlingsplan, hade Karls XII armé anlänt framför Grodnos befästningar den 24 januari och spärrade in de allierade trupperna i staden. Innan den svenska arméns ankomst hade August II, som dittills hade sammanstrålat med den ryska armén, brutit ut ur staden med 5 000 ryttare. Han strävade efter att förstärka sina trupper med ytterligare 3000 man innan han skulle förena sig med Schulenburg och den sachsiska huvudarmén, vars enda hinder med att anfalla Karls XII:s armé bakifrån var Rehnskiölds armékår vid Posen.

Så resolverade jag att draga mig till Fraustadt tillbaka i den tanken att locka till mig fienden efter mig utur sin fördel, inbillandes honom att jag ville alldeles draga mig av.

–Rehnskiöld

Schulenburgs trupper var uttröttade efter marschen från Sachsen och hade begränsade förråd vilket gjorde att Schulenberg var angelägen att söka strid. När det uppdagades att svenskarna inte dragit sig tillbaka utan ställt upp till strid hade han endast begränsad tid att ställa upp sina styrkor till slag.

Slagordning

Efter att ha lämnat Sachsen och genomkorsat det kejserliga Schlesien intog Schulenbergs armé en mycket stark ställning på en höjd på den polska sidan av den polsk-schlesiska gränsen. Rehnskiölds kår befann sig alldeles i närheten. Efter att ha rekognoserat kom Rehnskiöld till slutsatsen att ett anfall skulle bli mycket svårt i terrängen. Istället iscensattes en skenmanöver där den svenska armén drog sig tillbaka i ordning men gav sken av att befinna sig i reträtt. Den svenska armén ställde istället upp sig på det öppna fältet vid Schwetzkau öster om Fraustadt klockan fem på morgonen den 3 februari, samtidigt som den sachsisk-ryska armén bröt upp för att förfölja svenskarna. Rehnskiöld hade valt plats för slaget vilket var en fördel som kom väl till pass då det stora sachsisk-ryska övertaget.

Sachsisk-ryska armén

Carl Gustaf Rehnskiöld.

Johann Matthias von der Schulenburg.

Den sachsisk-ryska armén under Johann Matthias von der Schulenburgs befäl bestod av omkring 20 000 soldater. Av dessa var 9 700 sachsiska fotsoldater uppdelade i två infanterikårer, en rysk infanterikår om 6 300 man samt 4 000 sachsiska kyrassiärer och dragoner uppdelade i två kavallerikårer.

Den första sachsiska infanterikåren under generalmajor Johan Eberhardt von Drost bestod av 5 100 man uppdelade i 10 bataljoner. Kåren utgjordes av sachsiska gardets fyra bataljoner, franska grenadjärregementet Martinéres bataljon under överste Louis Joseph de Joyeuse, schweizerregementet Malleraques två bataljoner under överste Louis de Malleraque, Kurprinz första bataljon, Drosts bataljon och Reibnitzs bataljon under överste Christian Heinrich von Reibnitz. Den andra sachsiska infanterikåren under generalmajor Hans Karl Dietrich von Zeidler bestod av 4 600 man uppdelade i 9 bataljoner. Kåren utgjordes av regementet Königins två bataljoner, regementet Kurprinz andra bataljon, regementet Fürstenbergs två bataljoner och bataljonerna Venediger, Biron, Reuss och Wostromirskys bataljon under generallöjtnant Hans Hermann Wostromirsky von Rockittnigk. Den tredje ryska infanterikåren under generalmajor Georg Günther von der Goltz bestod av 6 300 man uppdelade i 10 bataljoner. Kåren utgjordes av Patkuls tre bataljoner, en liten streltserbataljon samt bataljonerna Holstein, Bilits bataljon under överste Denis Jakovlevitj Bilits, Belling, Schöpping, Gulits och Arnstedt.

Den första sachsiska kavallerikåren under generalmajor Anton von Lützelburg och generallöjtnant Christian Siegmund von Plötz bestod av omkring 2 000 kyrassiärer och dragoner. Kåren utgjordes av livregementena Chevaliergardet och Guarde du Corps samt dragonregementena Bayreuth, Fürstenberg och Wrangel under överste Burchard von Wrangel. Den andra sachsiska kavallerikåren under generalmajor Ludvig von Dünewald bestod av omkring 2 000 kyrassiärer och dragoner. Kåren utgjordes av kyrassiärregementet Beust samt dragonregementena Dünewald, Goltz, Jordan och Flemming.

Det sachsiska artilleriet bestod av 32 artilleripjäser och bemannades av 725 artillerister. Bland pjäserna var tjugofyra 3-pundiga regementskanoner, sex 6-pundiga grövre kanoner samt två 6-pundiga fältmörsare. Bland krigsmaterialen fanns även fyra petarder och femtio små handmörsare avsedda att slunga handgranater.

Svenska armén

Den svenska armén under Carl Gustaf Rehnskiölds ledning bestod av omkring 9 400 soldater. Av dessa var 3 700 fotsoldater från Sverige och 5 700 kavalleri och dragoner från Sverige, Finland och de svensk-tyska provinserna Pommern, Bremen och Verden. Armén uppställdes på en omkring 2 kilometer lång frontlinje, från 3 kilometers avstånd från den sachsisk-ryska linjen.

Den svenska centern utgjordes av infanteriet och kavalleriet medan de båda flyglarna utgjordes av dragonförbanden. Centern bestod av tolv infanteribataljoner och femton kavalleriskvadroner, där centerns högra halva leddes av generalmajor Arvid Axel Mardefelt och den vänstra halvan av generalmajor Axel Sparre. På centerns högra flank placerades Närke-Värmlands regementes två bataljoner under överste Carl Gustaf Roos och på den vänstra flanken placerades Västerbottens regementes två bataljoner under överstelöjtnant Gideon Fock. Till vänster om vardera bataljon av Närke-Värmlands regemente posterades Norra skånska kavalleriregementets fyra skvadroner under överste Gustaf Horn. Till höger om Västerbottens första bataljon, längst ut till vänster i infantericentern, uppställdes Adelsfanans tre skvadroner under generalmajor Hummerhielm. Till höger om Västerbottens andra bataljon uppställdes Nylands kavalleriregementes fyra skvadroner under överste Didrik Fredrik Patkull. Mellan kavalleriet närmast mitten återfanns till höger Södermanlands tre bataljoner under generalmajor Mardefelt och till vänster Västmanlands regementes tre bataljoner under överste Sparre. I slagordningens mitt uppställdes Kronobergs regementes två bataljoner under överste Gabriel Lilliehöök.

Arméns dragonförband formerades i två flyglar som vardera räknade tio skvadroner och uppställdes på två träffar. Den högra flygeln leddes av överste Ernst Detlof von Krassow och den vänstra flygeln av generalmajor Alexander Hummerhielm. Längst ut till höger om slagordningen uppställdes Livdragonregementets fyra skvadroner under överste Hugo Johan Hamilton. Längst ut till vänster uppställdes Skånska ståndsdragonregementet under överste Christian Albrecht von Buchwaldt. I reservträffen uppställdes de tyska dragonregementena: Bremiska dragonregementet under överste Krassow längst ut till höger bakom livdragonerna, Pommerska dragonregementet under överste Wilhelm Buschard Müller von der Lühnen utspridda bakom infantericentern och Verdiska dragonregementet under överste Carl Gustaf von Marschalk längst ut till vänster bakom ståndsdragonerna.

Slagfältets terräng

Slagfältet låg utanför staden Fraustadt, som var beläget på en bördig jordbruksslätt i sydvästra Polen. Staden var omringat av åkrar, tätvuxna skogspartier och omkringliggande byar. Utanför stadsmuren återfanns förstaden som vuxit samman med byarna Ober Pritchen i väster och Nieder Pritchen i öster. Schulenburg valde att placera sina trupper på fältet mellan byarna Röhrsdorf och Geyersdorf norr om Fraustadt. Tanken var att ställa upp armén i en stark defensiv ställning med flankerna förankrade i de bägge byarna. Fältets bredd var nästan två kilometer. Strax söder om Geyersdorf ringlade ån Land Graben fram och gjorde terrängen mycket svårframkomlig med diken, moras och gölar. Röhrdorf låg alldeles intill den stora skogen Röhsdorfer Forst, en tät lövskog som bredde ut sig i norr. De båda byarna inklusive Land Graben och Röhrsdorfer Forst utgjorde barriärer och naturliga hinder för ett svenskt anfall. Utan möjlighet att ta sig runt sachsarnas flanker skulle Rehnskiöld tvingas sätta in sina trupper som genom en flaskhals ch inte ha något annat val än att angripa sachsarna i fronten. Terrängen hade dock också allvarliga nackdelar. Fältet låg i en vattensjuk sänka och bröts upp av breda diken och träddungar. Från Land Graben gick ett mindre biflöde i nordlig riktning och skar ett brett snitt tvärs genom åkermarken. Ån ringlade genom både Geyersdorf och Röhrsdorf och i den sumpiga marken hade det längs med vattendraget bildats ett flertal stora dammar. Trots att ån och dammarna var tillfrusna skulle de göra utrymmet mycket trångt för de sachsiska formationerna och försvåra deras rörelser.

Slaget

Slagets början

Samtida topografisk beskrivning av truppernas slagordning mellan byarna Röhrsdorf till vänster och Geyersdorf till höger.

Vid tolvtiden på förmiddagen gav Rehnskiöld order till sin armé om att framrycka mot den sachsisk-ryska linjen. Avståndet till den närmaste punkten i linjen var ungefär 800 meter. Samtliga svenska förband rörde sig i ungefär samma takt och på samma höjd i en enda utdragen linje. Vid inledningen av marschen började det komma små snöbyar och starka vindar österifrån, vilket svenskarna såg som ett gott tecken från ovan då de fick vinden i ryggen, medan snöfallet begränsade sikten för det sachsiska artilleriet.

Efter en stund under marschen insåg Rehnskiöld att den långa utdragna svenska linjen inte skulle få andrum för sitt frontalanfall mellan de båda byarna. Han beslutade sålunda att skapa en särskild stridsgrupp av Krassows högra dragonflygeln. Dess 10 skvadroner drogs ur den svenska linjen och bildade en fristående stridsgrupp som skulle försöka "hugga genom Röhrsdorf" vid en punkt mitt i byn. Samtidigt skulle Krassows skvadroner om möjligt uppehålla sachsarnas andra kavallerikår medan resten av den svenska linjen genomförde sitt frontalanfall. Ifall den sachsiska kavallerikåren skulle bli bortdriven skulle Krassows dragoner efteråt ha möjlighet att anfalla det sachsiska infanteriet bakifrån. Även generalmajor Hummerhielm upptäckte att utrymmet i utkanten av Geyersdorf inte heller skulle räcka till för att hans dragonflygel skulle kunna delta i frontanfallet. Han ställdes därför inför ett dilemma om att antingen sätta in ett anfall mot Geyersdorf eller att lämna linjen och anfalla den sachsiska första kavallerikåren genom en kringgående rörelse runt byn. Då den trånga byn skulle förhindra ett anfall i samlad trupp, ihop med upptäckten av fientliga infanterister positionerade bakom spanska ryttare, tog Hummerhielm beslutet att vika av med sin flygel åt vänster och kringgå Geyersdorf i en vid båge. Hummerhielms beslut gav konsekvensen att det svenska infanteriet till höger lämnades blottad för sachsiska motanfall.

Från väderkvarnskullen vid Geyersdorf betraktade Schulenburg hur svenskarnas båda dragonflyglar avvek från den svenska linjen och att den svenska centern buktade inåt i en konkav form på grund av att kavalleriet på flankerna marscherade något snabbare än infanteriet i mitten. Han ansåg att svenskarna höll på att begå ett stort misstag och började känna segervittring. Enligt honom skulle den svenska armén brytas av i tre delar när den skulle anfalla den sachsiska armén. Han lät meddela sin generalstab att "det gäller endast att stå emot fiendens angrepp en fjärdedels timme; under den förutsättningen får han ej anses besegrad, utan måste också krossas i flykten". Han instruerade sina bataljonschefer att inte beordra eld förrän svenskarna var på åttio stegs avstånd, ungefär 50 till 60 meter. Han ansåg att de sachsiska musketerarna vid det korta avståndet skulle hinna avfyra mellan fem eller sex salvor på svenskarna innan dessa hunnit fram till de spanska ryttarna.

Det sachsiska artilleriet väntade in i det sista med att avlossa sin första salva mot den anryckande svenska linjen. På 400 meters avstånd syntes den svenska linjen som en mörk och suddig massa, men när den närmat sig ytterliga 200 meter var det fullt möjligt att urskilja enskilda soldater. Vid denna avstånd avfyrade samtliga sachsiska kanoner sin första salva mot den svenska linjen. När svenskarna var på mindre än 100 meters avstånd avfyrade sachsarna sin andra artillerisalva. Trots att kanonkulorna rev upp luckor bland de svenska leden kunde dessa strax slutas igen och svenskarna tågade vidare. När svenskarna var på så lite som 50 till 60 meters avstånd gavs den tredje och sista artillerisalvan med karteschladdningar. Trots att skurar av projektiler slog omkull flera svenskar, lyckades sachsarna inte hejda den svenska framryckningen. Artillerielden hade varit så gott som verkningslös. Endast vid Geyersdorf hade ett par trepundskanoner skördat offer bland Västerbottens två bataljoner med "god effekt". Under de två första salvorna hade sachsarna från sina 32 kanoner, mot en frontlinje på över 2.5 kilometer på fältet framför dem, enbart avfyrat 60 kanonkulor och 4 spränggranater, liksom 100 handgranater ifrån samtliga handmörsare. I snitt hade det gått 165 svenskar på varje sachsisk kanonkula och majoriteten av projektilerna hade gått över de svenska leden.

Centerns sammandrabbning och svensk genombrytning

Södermanlands, Kronobergs och Västmanlands åtta bataljoner påbörjade sitt anfall mot mitten av Schulenburgs slagordning, vilka bestod av en bataljon vardera ur Königin, Venediger, Fürstenberg och Kurprinz. De sachsiska bataljonerna och plutonerna angav ojämna muskötsalvor mot svenskarna, där vissa väntade in i det sista med sin eldgivning medan andra hade skjutit för tidigt. Königins första bataljon var uppskrämda över svenskarnas obevekliga frammarsch, och bataljonen angav en mycket sporadisk eldgivning mot dem. Södermanlands bataljoner mötte den svagaste elden, då de framryckte genom krutröken till synes oberörda av sachsarnas artillerield. Kort efter sachsarnas eldgivning gick södermanlänningarna med fällda pikar till anfall mot linjen av spanska ryttare. Åsynen av detta blev för mycket för de sachsiska soldaterna i Königins bataljon, vars soldater stegvis började vända om och springa bakåt genom leden i stället för att ladda om för en förnyad salva. Södermanlänningarna rusade då fram till de övergivna spanska ryttarna och avlossade salvor som fällde ett flertal av de flyende sachsiska soldaterna. Sedan vräkte de undan de spanska ryttarna framför sig för att kunna fortsätta anloppet.

Till vänster gick även Kronobergs bataljoner till anfall. Sachsarna framför dem avlossade mer sammanhållna muskötsalvor som skördade flera offer bland kronobergarna, inklusive regementschefen Lilliehöök. Trots förlusten av sin överste fortsatte kronobergarna sitt anfall. Även i detta avsnitt vek de sachsiska soldaterna undan inför svenskarnas obevekliga framryckning. Kronobergarna bröt sig igenom de spanska ryttarna på den plats där första bataljonen i regementet Fürstenberg hade stått. Kort därefter strömmade även södermanlänningarna in genom öppningar i hinderlinjen till höger. Königins första bataljon drevs bakåt av svenskarna och rusade rakt in i Königins andra bataljon. Denna drogs med i flykten och råkade i sin tur kollidera med bataljonen Biron. På samma sätt hade även bataljonen Venediger kastats över ända och sachsiska soldater strömmade bort i hopar mot den egna reserven. Samtidigt hade Västmanlands tre bataljoner gått till anfall. Sachsarna framför dem, bland annat Kurprinz första bataljon, övergav inte de spanska ryttarna lika lättvindigt som deras kamrater till höger gjort. Svenska och sachsiska soldater gick till ett våldsamt handgemäng med pikar och värjor. Efter en stund pressades dock sachsarna tillbaka och även här kunde svenskarna vräka undan de spanska ryttarna och bryta igenom linjen. Därmed hade ett gigantiskt hål slagits upp i den sachsiska linjen, där Södermanlands, Kronobergs och Västmanlands åtta bataljoner kunde passera.

Längt ut till vänster påbörjade samtidigt Västerbottens två bataljoner sitt eget anfall. Överstelöjtnant Fock framryckte inledningsvis mot den franska grenadjärbataljonen som stod närmast Geyersdorf. Men på grund av häftig eld från ett batteri bredvid fransmännen hade Fock i stället vikit av åt höger och gått mot sachsiska gardets andra bataljon. Fock hamnade dock i en svår knipa på sin vänstra flank eftersom Hummerhielms vänstra dragonflygel hade vikit av runt Geyersdorf. När detta skedde hade den sachsiska bataljonen Wostromirsky, som stod grupperad inne i Geyersdorf, kommit fram ur byn för att anfalla västerbottningarna i sidan. De övriga svenska bataljonernas framgångsrika genombrytning av den sachsiska linjen hade dock lämnat utrymme åt höger. Västerbottningarnas anfall, som skedde ihop med Adelsfanans tre skvadroner grupperade mellan regementets två bataljoner, kom att träffa generalmajor Drosts trupper, främst mot de sachsiska andra och tredje gardesbataljonerna och en del av bataljonen Drost. Sachsarnas jämna muskötsalvor fällde flera ur västerbottningarnas främsta led. Då leden hamnade i oordning kunde inte Fock fortsätta anfallet och beordrade därför sina båda bataljoner att vika bakåt. Adelsfanans skvadroner hade däremot av någon anledning fortsatt ända fram till de spanska ryttarna, troligtvis på grund av att krutröken hade försämrat sikten och att skvadroncheferna därför inte upptäckte västerbottningarnas misslyckade anfall. Skvadronerna kantrade på stormhindren och blev starkt beskjutna av de sachsiska musketerarna. Med svåra förluster tvingades ryttarna vika snabbt tillbaka.

Under tiden hade generalmajor Mardefelts stridsgrupp huggit sönder och kastat undan de spanska ryttarna, varpå man omedelbart påbörjade sin förföljning av de vikande sachsiska bataljonerna från den första linjen. Grupper av sachsare trängde sig förbi formationerna i reservträffen och sedan ut på fältet bakom dem, vilket skapade stor oordning bland reservtrupperna. Regementet Königins två bataljoner och bataljonen Biron strömmade bort mot de ryska enheterna, vilket ökade rädslan och förvirringen bland deras kamrater. Svenskarna pressade vidare sitt anfall mot de vikande bataljonerna. Några förband ur den sachsiska reserven gick dem då till mötes och avfyrade "en så stark eld, att uti den salvan mer än första gången vid spanska ryttarna av de svenska förlorades". Södermanlands regemente led svåra förluster när de följde Mardefelt in i elden. Till vänster om södermanlänningarna fortsatte Kronobergs bataljoner att driva sachsarna framför sig. Även de möttes av starka salvor på nära håll från den sachsiska reserven. Trots växande förluster valde Mardefelts södermanlänningar och kronobergare att tränga sig vidare och lyckades med sin obevekliga frammarsch slå tillbaka även de sachsiska reservbataljonerna. Dessa drevs sedan en lång bit ut på fältet och svenskarna "bemäktigades så många stycken och fanor som där funnos".

Trots att anfallet inte hade lyckats längs med hela linjen och att flera svenska förband lidit svåra förluster, blev det svenska genombrytningen av den sachsiska linjen en stor framgång. Både Schulenburg och generalmajor Zeidler gjorde misslyckade försök att få de flyende sachsiska bataljonerna i ordning igen. Strömmen av sachsiska flyktingar fortsatte i riktning mot Fraustadt, medan Schulenburg begav sig till den del av slaglinjen där hans gardesbataljoner ännu höll stånd mot svenskarna.

Svenska anfallet vid Röhrsdorf

Närke-Värmlands två bataljoner marscherade till ljudet av muskötelden till vänster fram den sista sträckan över åkrarna mot de väntande ryska bataljonerna. De hade haft en längre sträcka att tillryggalägga bort mot fienden än resten av infanterilinjen och därför blev deras anfall fördröjt. Med endast Norra skånska kavalleriregementets åtta skvadroner till understöd skulle närkingarna och värmlänningarna ensamma ta sig an den ryska infanterikårens tio bataljoner. Krassows dragonflygel hade redan försvunnit bort norr om Röhrsdorf för att försöka komma åt det sachsiska kavalleriet på andra sidan, vilket lämnat högra flanken på den yttersta av bataljonerna blottad för eventuella ryska motanfall. Rehnskiöld hade beslutat att själv leda anfallet mot ryssarna. Han beordrade även Norra skånska kavalleriets skvadroner att hålla jämn takt med Närke-Värmlands bataljoner och hålla sig beredda på att bryta in genom de spanska ryttarna på de platser där fotfolket banade väg. I den främsta ryska linjen stod fem bataljoner medan tre utgjorde reserv och två stod som flankskydd med fronten mot Röhrsdorf. Generallöjtnant Wostromirsky beordrade de ryska bataljonerna att de skulle sikta sina musköter lägre med sin eldgivning, då han efter egen observation vid Königins bataljoner på nära håll fick uppleva det svenska genombrytningen och förmodade att den sachsiska muskötelden varit ineffektiv eftersom de sachsiska musketerarna hade siktat för högt. När svenskarna snabbt närmade sig ryssarnas ställningar, avfyrade Patkuls tre bataljoner sina salvor för tidigt, vilket inte stoppade svenskarnas framryckning. Bataljonerna Holstein och Bilits höll inne sin eld något längre och avfyrade på nära håll en stark salva mot Närke-Värmlands andra bataljon. Men till ryssarnas förvåning skördade deras salva knappt några offer bland svenskarna. Demoraliserade av den egna eldens dåliga verkan tappade soldaterna modet.

Närke-Värmlands första bataljon hann först fram till den ryska kåren och riktade sitt anfall mot grenadjärbataljonen närmast Röhrsdorf samt Patkuls andra bataljon som stod precis bredvid denna. Svenskarna ska ha varit så pass nära ryssarna att de kunde lägga an sina musköter rakt på de spanska ryttarna. Sedan öppnade de själva kraftfulla plutonsalvor som fällde flera ryska soldater. Efter salvorna fällde de svenska pikenerarna sina vapen och närkingarna och värmlänningarna satte sedan igång med att välta undan de spanska ryttarna och i fullt språng storma de ryska bataljonerna. Samtidigt red Horns skvadroner fram till stormhindren och avfyrade pistolsalvor mot de ryska soldaterna. Ryssarnas grenadjärbataljon beordrades att kasta sina granater mot svenskarna, men inför det svenska anloppet tappade grenadjärerna modet och strax vände flera förband om och vek bakåt. Strax därpå sprang de första närkingarna och värmlänningarna in genom en öppning mellan de spanska ryttarna. Grenadjärernas reträtt startade en lavinartad rörelse bland bataljonerna i den första ryska träffen. Snart började de två övriga patkulska bataljonerna att retirera. Den tredje bataljonen hade knappt mött något motstånd alls och förvirringen spred sig till bataljonerna Holstein och Bilits till höger. Klungor av ryska soldater drog sig bakåt och "sköt i förvirring under reträtten" mot svenskarna.

Den andra sachsiska kavallerikåren hade tidigt kommit i oordning efter deras gruppering på slagfältet. Terrängen på den västra sidan av Röhrsdorf, där kåren beordrats att ställa upp, visade sig vara besvärlig att röra sig på för kavalleriet. Utrymmet var trångt och skvadronerna behövde svängrum för att kunna agera på slagfältet. Dessutom hade regementena fått ställas upp i största hast samtidigt som rapporter strömmade in om svenskarnas framryckning. Schulenburg hade från början beordrat kårchefen Dünewald att gruppera kavalleriet på fyra träffar med front mot Röhrsdorf. Tanken var dels att byn skulle utgöra en oframkomlig barriär för ett svenskt anfall, dels att Dünewald själv skulle kunna föra kåren genom Röhrsdorf för att sedan anfalla svenskarna i sidan och ryggen när de angrep ryssarnas linje. Däremot hade skvadronerna framför sig och till vänster ett flertal hinder, i form av Röhrsdorfs virrvarr av små hus, staket och gärdsgårdar. Vidare till höger fanns en av de stora tillfrusna dammarna och bakom dem var marken kuperad av djupa diken. När svenskarna redan påbörjat marschen över fälten fick Dünewald en ny order om att hans skvadroner skulle göra en hastig omsvängning mot höger, vilket syftade till att ge dem bättre manöverutrymme och möjlighet att möta det svenska anfallet. Men förflyttningen blev svår och tog tid på det begränsade utrymmet. Dessutom var det riskabelt att utföra omgrupperingen när det svenska anfallet redan hade påbörjats.

Medan Dünewalds skvadroner var sysselsatta med den besvärliga omflyttningen, hade den svenska högerflygeln under Krassow börjat närma sig Röhrsdorf. Den svenska anfallsgruppen hade i uppdrag att slå sig igenom byn och angripa det sachsiska kavalleriet på andra sidan. Under framryckningen hamnade de under beskjutning av några plutoner i bataljonerna Belling och Schöpping som stod med fronten mot Röhrsdorf. Avståndet var dock långt och därför blev ingen skadad. Dessutom hade sikten för de ryska soldaterna varit skymd av hus och häckar. I Röhrsdorf stod Flemmings dragonregementes två skvadroner. Angreppet mot Röhrsdorf leddes av Livdragonregementets fyra skvadroner under Hamilton. Det sachsiska kavalleriet hade ännu inte fullföljt sin omsvängning när Hamiltons skvadroner nådde fram till Röhrsdorf. I stället för att kunna understödja den ryska kåren med anfall mot svenskarnas flank genom byn, blev de nu själva genom byn utsatta för ett anfall mot sin egen flank. Dünewald försökte snabbt få rättning i leden då plötsligt de bakre träffarnas skvadroner började retirera, trots att det inte fanns några svenskar på "femhundra stegs avstånd". Tillsammans med några officerare störtade Dünewald in bland de retirerande för att försöka få dem att stanna upp och vända tillbaka. Samtidigt hade livdragonerna inlett sitt anfall, åtföljda bakom dem av de sex skvadronerna ur Bremiska och Pommerska dragonregementena. Efter en kort men våldsam närstrid med Flemmings dragonregemente, drog sig de numerärt underlägsna sachsiska dragonerna med svåra förluster tillbaka ur byn.

Ryska kårens upplösning

Under tiden sprängde Horns skvadroner fram med sina fyra skvadroner ur Norra skånska kavalleriregementet genom en öppning mellan de spanska ryttarna som Närke-Värmlands första bataljon hade förberett. Överstelöjtnant Gyllenstierna sporrade samtidigt regementets återstående fyra skvadroner genom den lucka som Närke-Värmlands andra bataljon hade skapat. Rehnskiöld tog nu själv ledningen över Norra skånska kavalleriet för att sätta igång jakten på de flyende ryska soldaterna, trots att skvadronerna "intet tjuga man vore tillsammans". Flera soldater ur Närke-Värmlands regemente hade kort efter inbrytningen i den ryska linjen börjat plundra bland de döda och sårade soldaterna, men efter en kort stund lyckades officerarna samla leden igen och båda bataljonerna kunde därför delta i förföljelsen. Grupper av ryska soldater stannade på vissa platser upp bredvid sina officerare och fanor. Hos bataljonen Bilits lyckades dess officerare samla en mindre linje i ett motanfall och sköt på endast tjugo stegs avstånd en salva mot de framryckande svenskarna. Dessa svarade dock med egen eld, varpå ryssarna med förluster fortsatte att löpa. Paniken spridde sig som en löpeld genom de ryska leden när de skånska ryttarna kom sättande emot dem bakifrån. Bataljonerna Belling och Schöpping hade påbörjat en svängning åt höger för att kunna möte de svenskar som brutit in genom de patkulska grenadjärernas ställning. Men innan de hann slutföra rättningarna av leden drogs de med i den första träffens flykt. De flyende från bataljonen Bilits flydde in i reservbataljonen Gulits bakom dem, vilka drogs med i flykten utan att ha fått ett enda skott på sig av svenskarna. Även bataljonen Arnstedt och streltserbataljonen löstes upp och drogs med i flyktvågen. Trots att flera ryska officerare inför de flyende försökte stävja flykten, genom både stränga hotelser och även dödligt våld mot sina egna soldater, var det omöjligt för dem att hejda den stora massflykten.

Flodvågen av flyende fortsatte oförtrutet och tog alla med sig, samtidigt som de skånska ryttarna pressade fram genom de flyende. Ögonvittnen bland ryssarna såg hur skåningar satt framböjda i sadlarna och högg och sköt och "massakrerade" alla ryssar omkring sig. Alla de ryska förbanden blandades upp med varandra och retirerande sachsare som kom dragande från Schulenburgs center rycktes också med i flykten. Generalmajor Zeidler och andra sachsiska officerare tog sig in i villervallan och skrek och högg mot dem som flydde, men snart drogs de själva också in i flykten. Snart kom den böljande folkmassan löpande mot den andra sachsiska kavallerikårens första träff. Överste Reitzenstein vid kyrassiärregementet Beust, som stod närmast ryssarna, beordrade sina skvadroner att svänga undan. Detta fick till följd att många av kyrassiärerna själva började fly, och när dragonregementet Dünewald fick se detta tog de också till flykten. Generalmajor Dünewald själv, som strax innan kommit tillbaka från sitt misslyckade försök att förhindra reservträffarnas reträtt, fann sig därför så gott som ensam kvar bland den vänstra flygelns skvadroner och förband, sånär som på överste Eichstädt och några andra officerare.

Den svenska högerflygeln kom i samma ögonblick ut genom Röhrsdorf. Framför dem uppenbarades de flyende ryska trupperna. Dragonernas genombrytning vid Röhrsdorf blev nådastöten för alla försök att få någon ordnad rättning bland de flyende. För ryssarna blev läget fruktansvärt. Bakifrån angreps de av de skånska skvadronerna och nu vällde Krassows dragoner ut från Röhrsdorf mitt ibland dem. På grund av den tjocka krutröken råkade delar av Wigands regemente av misstag rusa rakt in bland de svenska dragonerna och blev snabbt nedgjorda. Rehnskiöld och Krassow kom snart att stöta på varandra i villervallan. Krassow beordrades att sätta sig i spetsen för några skvadroner och förfölja det sachsiska kavalleriet, som vid det här laget redan hunnit få ett betydande försprång, ända bort till den schlesiska gränsen. Rehnskiöld själv skulle fortsätta jaga det ryska infanteriet. Krassow lät därpå samla sina utspridda dragoner, vilka fick avbryta sin skoningslösa förföljelse mot de flyende ryssarna, och red iväg västerut. Detta skapade en ventil för de flyende ryssarna att komma undan, då en utväg genom Röhrsdorf plötsligt stod öppen. Flera soldater ur bataljonerna Schöpping och Belling lyckades ta sig in i Röhrsdorf, där sårade soldater tog skydd i husen och ladorna medan de som orkade fortsatte för att söka skydd i lövskogen Röhrsdorfer Forst. Vissa avdelningar slog sig fram till Röhrsdorf och fick ibland stanna upp för att ordna leden och skjuta mot förföljande svenska ryttare. Även grupper av ryska officerare till häst sågs rida bort längs byns huvudgata mot säkerheten och förde med sig flera fanor ur striden. Genom denna ventil lyckades omkring 1 800 ryssar komma undan med livet i behåll.

På mycket kort tid hade Schulenburgs hela vänsterflygel blivit upplöst i full flykt och med svenska ryttare hack i häl. De skånska skvadronerna red regelrätta kavallerichocker mot klungorna av flyende ryssar och sachsare, vilka reds ner i mängder. Ett ögonvittne beskrev hur flyende ryssar blev kringrända från olika håll och sedan "hopvis massakrerade" av de svenska ryttarna. Få skonades i blodbadet som pågick en halv mil ut på fältet, ända bort till byn Neuguth. Det svenska valackregementet, som under framryckningen hållit sig i skymundan från de mesta av händelserna, hängav sig nu med stor entusiasm åt jakten. Valackerna förföljde de flyende ända bort till den schlesiska gränsen, och längs vägarna, husen och i skogarna spårade de upp och massakrerade hundratals soldater. Av de över 6 300 ryssar som ställt upp för bara några timmar sedan hade nästan två tredjedelar huggits ner av det svenska kavalleriet. I efterhand rättfärdigade Gyllenstierna slaktandet med påståendet att "vi intet i begynnelsen kunde giva kvarter eftersom vår vänstra flygel ännu stod i full eld".

Första svenska anfallet vid Geyersdorf

Karolinskt kavalleri i klassisk anfallsposition, knä bakom knä i plog med dragna värjor.

Ungefär samtidigt som Hamilton och Livdragonregementet hade huggit sig igenom Röhrsdorf, hade den vänstra svenska dragonflygeln under Hummerhielm med stort besvär tagit sig runt och förbi Geyersdorf för att kunna inleda anfallet mot den sachsiska första kavallerikåren som stod grupperad bakom en tillfrusen damm sydväst om byn. Utan dröjsmål sattes anfallet igång. Skånska ståndsdragonregementets skvadroner red rakt ut över den tillfrusna dammen. Isen visade sig dock vara svårforcerad för dragonerna. Utan andra alternativ tvingades dragonerna sitta av sina avskodda hästar och leda dem över dammen till fots. Sachsarna hånskrattade när svenskarna halkade fram mot dem över isen.

”	"De högmodades över oss, skrattade överljud och sa så att vi det granneligen höra kunde: wir wollen die Mäusen lebendig fangen [vi ska fånga mössen levande]. [...] Det blev igenom Guds hjälp en annan lek och dans för dem, så snart svenska dragoner kom till häst igen."	„
– Joachim Matthiæ Lyth.

Så fort dragonerna passerat dammen och satt på sina hästar igen, gick de genast till anfall mot den sachsiska kavallerikåren. Skvadroner ur Skånska ståndsdragonregementet och Verdiska dragonregementet kraschade in i Bayreuths dragonregementes och Chevaliergardets främsta led. Trots de våldsamma sammanstötningarna lyckades sachsarna slå tillbaka den första svenska anfallsvågen. Skvadronerna rättades på nytt och svenskarna red strax till anfall igen. Återigen tvingades dock de svenska skvadronerna bakåt av de sachsiska kavalleristerna, varpå generallöjtnant Plötz och hans officerare började känna segervittring. Svenskarna organiserade dock leden på nytt och gick till ett tredje anfall. Efter en tumultartad strid tvingades svenskarna att dra sig tillbaka ytterligare en gång. Ungefär vid denna tidpunkt eskorterades överste Buchwaldt bort från striden med flera skott- och huggsår, medan hans regemente hade blivit hårt åtgånget i striderna. Sachsarna var däremot på gränsen för vad de kunde uthärda. När de såg de svenska skvadronerna ställa upp för ett fjärde anfall blev pressen för mycket hos de sachsiska skvadronerna, som började retirera åt alla håll undan de svenska dragonerna. Svenskarna jagade efter dem och högg ner alla de hann ifatt. En skånsk skvadron förföljde en del sachsiska skvadroner som retirerade in bakom det egna infanteriet på norra sidan av Geyersdorf. Skvadronen råkade därför styra rakt in i den franska grenadjärbataljonen och den första schweiziska bataljonen, vilka angav kraftiga muskötsalvor som tvingade de skånska dragonerna att snabbt fly tillbaka över byn. Samtidigt red Hummerhielm med sina resterande skvadroner för att försöka hinna ikapp det sachsiska kavalleriet, som flydde åt alla håll bort från fälten.

Efter att ha sett de svenska bataljonernas genombrytning i mitten av sin slaguppställning, hade Schulenburg ridit bort mot gardet och de bataljoner i den sachsiska linjen som ännu höll stånd. Där konsulterade han med generalmajor Drost och gratulerade hans försvar mot Adelsfanans och Västerbottens regementes misslyckade anfall. Samtidigt beskyllde han Drost för att ha felplacerat infanteriet mellan Geyersdorf och Röhrsdorf, trots att Drost själv hade protesterat mot att infanteriet hade placerats där det gjorde. Med Schulenburg på plats påbörjades genast aktivitet för att få till stånd ett motanfall mot Västmanlands två bataljoner som stannat mitt emellan de båda sachsiska träffarna, vilken enligt Schulenburg skulle kunna vända om och gå gardet i ryggen. Han beordrade de båda reservbataljonerna Reibnitz och Kurprinz andra bataljon att angripa Västmanlands bataljoner. Samtidigt tog Drost själv befälet över den franska grenadjärbataljonen som fick göra helt om från sin position närmast Geyersdorf och gå fram på fältet mellan de båda sachsiska träffarna. Västmanlänningarna öppnade dock eld när överste Reibnitz och hans bataljon kom inom skotthåll. Så snart vissa soldater föll av den svenska elden började de redan oroade soldaterna i bataljonen att vackla och snart vände de om igen. När Kurprinz andra bataljon fick syn på detta stannade de upp och vände tillbaka. Så snart de såg svenskarna öppna eld vände sig de franska grenadjärerna om och vek bakåt mot Geyersdorf igen. Där trängde de in genom ryggen på den franska grenadjärbataljonen och den första schweiziska bataljonen. Dessa förband råkade därmed i oordning och blandades upp med varandra, varvid vissa förband drog in bland husen.

Samtidigt genomförde överstelöjtnant Fock med sina västerbottningar ett förnyat anfall mot det sachsiska gardets linje. Bataljonen Wostromirsky beordrades därför snabbt fram från Geyersdorf för att angripa Västerbottens första bataljon i sidan. Bataljonens flankanfall gjorde att västerbottningarnas anfall helt kom av sig när de blev angripna från två håll och led mycket svåra förluster som följd. Generalmajor Sparre, som alldeles nyss avvisat de sachsiska reservbataljoneras anfall mot hans västmanländska bataljoner, hörde eldgivningen från västerbottningarnas position. Han ställdes inför ett dilemma om att antingen fortsätta sin framryckning mot den sachsiska linjen med sina västmanländska bataljoner för att på så sätt försöka få kontakt med sina övriga bataljoner ute på fältet, eller att vända om och gå västerbottningarna till undsättning. Han beslutade sig för att undsätta västerbottningarna genom att svänga sina två bataljoner vänsterut och formera en linje för att framrycka mot gardets blottade rygg. Schulenburg upptäckte faran i god tid och beordrade de tre gardesbataljonerna samt bataljonen Drost att vända om och bilda en ny linje mot det nya hotet. Mitt i stridens hetta bar gardessoldaterna med sig några av sina spanska ryttare till en ny position och ordna leden på nytt. Den nya ställningen kom att få formen av en så kallad "bataljonskarré", där sachsarna rangerade sig i en fyrkant med tre bataljoner i fronten och en bataljon på varje flank. Då sachsarna tågade bort till sina nya positioner, gav detta en välkommen respit hos Västerbottens bataljoner, som snart kunde återsamla sig och bära bort sina sårade.

Slutanfallet vid Geyersdorf

I den sachsiska linjen hade nu ytterligare en stor öppning skapats. Överste Patkull och hans fyra nyländska skvadroner hade hittills under drabbningen inte haft något att göra, vilket var en följd av västerbottningarnas misslyckade anfall. De tog nu tillfället i akt och travade fram med avsikt att ta sig genom öppningen. Manövern skulle dock bli ett vågstycke eftersom skvadronerna blev tvungna att rida utmed fronten på det sachsiska gardet, vilka var uppställda bakom en häck av spanska ryttare för att möta Sparres västmanlänningar. Utrymmet var trångt och därför kunde skvadronerna inte rida igenom på en linje, utan de blev tvungna att pressa sig fram som genom en flaskhals. En mängd kvarblivna spanska ryttare blockerade dessutom vägen för en av skvadronerna, vilket tvingade soldaterna att sitta av sina hästar och vräka undan flera stormhinder. Den närmaste gardesbataljonen lade genast an och öppnade eld. Trots förluster hade soldaterna fått undan så många av de spanska ryttarna att de kunde sätta sig till häst igen och följa de andra skvadronerna i fullt galopp. Även de tre andra skvadronerna hade utsatts för stark eld när de passerat framför gardesbataljonerna. Nylänningarna fortsatte sedan bort mot några sachsiska bataljoner längre ut på fältet som höll på att rätta leden igen och komma gardet till undsättning. Anfallet blev inledningsvis framgångsrikt och nylänningarna bröt in i de oordnade leden och högg ner flera sachsiska infanterister. Efter en stund tvingades nylänningarna retirera när infanteristerna fick förstärkningar och i villervallan sårades regementschefen Patkull. Nylänningarnas anfall kom mycket påpassligt för Sparres västmanlänningar, som strax därefter gick till anfall mot det sachsiska gardet. Sparre beordrade också Västerbottens två bataljoner, som samlat sig i en ny linje, att delta i anfallet mot den sachsiska fyrkanten vid Geyersdorf. Medan hans egna två bataljoner skulle angripa fyrkantens vänsterflank, skulle Fock och västerbottningarna anfalla dess högerflank.

Vid klockan tretton på eftermiddagen hade slaget pågått i drygt en timme. Trots att så gott som hela den sachsisk-ryska armén vid den här tidpunkten var fullständigt uppriven och skingrad höll fortfarande den första infanterikåren under Schulenburg, Drost och gardesöversten Bose med sina bataljoner stånd i och kring Geyersdorf. Dünewald hade efter sin flygels sammanbrott försökt samla så mycket folk som möjligt för att få till stånd en ny ställning på väderkvarnsåsen norr om Fraustadt. På vägen hade han mött missmodiga infanteriofficerare som försökte springa iväg från förödelsen ute på fältet. Trots löften om att de skulle få till stånd en omgruppering bland de flyende, hade de försvunnit bort mot passet vid Ilgen där vägen låg fri mot Sachsen. Dünewald misstänkte officerarna för att vid det här laget bekymra sig mer om sina baggagevagnar vid trossen, som stod mellan Ilgen och Schlawa, än om hur det gick för armén. Någon rättning hade heller aldrig lyckats åstadkommas bland de bataljoner som jagats längre ut på fältet av Mardefelt och hans bataljoner. Zeidler och många höga officerare med honom hade gjort vad de kunnat. Vissa förband hade stannat upp och rättat sig igen, men så snart svenskarna kommit i närheten blev de åter skingrade.

Vid Geyersdorf hade Schulenburg och hans kvarvarande chefer endast sju bataljoner kvar som ännu befann sig i någorlunda ordning: gardets fyra, Wostromirsky, Drost samt den andra schweizerbataljonen. Inne i byn fanns folket från den franska grenadjärsbataljonen och den första schweiziska bataljonen, men de var vid det här laget i fullständig upplösning. Även två skvadroner som tillhört den första kavallerikåren fanns till hands. Sammanlagt 7 bataljoner av ursprungliga 29 och 2 skvadroner av 42. Stämningen var nära gränsen till kollaps också bland dessa män.

När Sparres och Focks bataljoner gick till anfall mot den sachsiska fyrkanten, red de sachsiska kavalleriskvadronerna fram mot västerbottningarnas första bataljon för att anfalla den i sidan. Ryttarna möttes dock av en muskötsalva som snabbt kastade dem över ända. Sedan gick de svenska bataljonerna till anfall och möttes av en kraftig eld från sachsarna, vilket svenskarna strax själva besvarade på ett mycket nära avstånd. Därpå stormade de och trängde sig in genom de spanska ryttarna, varvid sachsarna i fullt kaos drog sig bakåt in i Geyersdorf. Där förskansade sig de sachsiska soldaterna bakom gärdsgårdar "och skjuto övermåttan starkt, i synnerhet på de bägge västmanländska bataljonerna som voro dem närmast". Sparre, som började känna segervittring, satte sig då själv i täten för Västerbottens två bataljoner för att med en kringgående rörelse skära av gardisterna i ryggen "i mening att de ej undslippa skulle".

Vid byns södra utkanter hade redan strömmar av sachsare börjat ta sig ut från bebyggelsen och på egen hand passerat fälten i riktning mot Fraustadt. Samtidigt gick Västmanlands två bataljoner till frontalanfall mot Geyersdorf. De hade instruerats av Sparre att "de sig med skjutande intet vidare inlåta skulle, utan gå på fienden bakom gärdsgårdarna löst". Återigen ordnade västmanlänningarna leden och anföll. Angripna från två håll samtidigt övergav de sachsiska gardisterna sina ställningar och löpte iväg genom husen och ut på byns södra utkanter så snabbt "att generalmajoren (Sparre) varken kunde förhugga dem passet eller sedermera inhämta dem i flykten".

Inringningen vid Ober Pritschen

Fransk gravyr som föreställer de sachsiska soldaternas kapitulation efter slaget vid Fraustadt.

Under en timmes tid försökte Schulenburg få rättning i leden bland sina kvarstående bataljoner, vars motståndskraft hade fullständigt brutits till följd av svenskarnas anfall. När Drost velat formera en ny linje av gardet för att möta svenskarna hade Schulenburg avvisat förslaget "eftersom det inte fanns mer här att uträtta". I villervallan hade Schulenburg själv träffats av en muskötkula i höften, varpå han beslutade att slå till allmän reträtt. När Sparre återigen formerat en linje av fyra svenska bataljoner inledde han en skoningslös förföljelse efter de retirerande sachsarna. Trots sin skottskada försökte Schulenburg få leden i någorlunda rättning för att skapa en ordnad reträtt. Till slut lyckades de sachsiska officerarna samla ihop 11 bataljoner som varit utspridda kring Geyersdorf och ute på fältet, varpå Schulenburg kunde påbörja återtåget. Inledningsvis kunde bataljonerna i kollonnformation retirera i god ordning och även ett hundratal kavallerister kunde ansluta sig till återtåget, som först ställdes först mot väderkvarnsåsen norr om Fraustadt. Men då svenskt kavalleri uppenbarade sig i den riktningen vek trupperna i stället av söderut och tog sikte mot byn Ober Pritschen, någon kilometer väster om staden.

Samtidigt hade Rehnskiöld fullbordat sin förföljelse mot de ryska och sachsiska soldaterna från Schulenburgs vänsterflygel. Rehnskiölds ryttare tillfångatog några höga officerare, bland dem den sårade generallöjtnanten Wostromirsky. Med den ryska kåren tillintetgjord vände Rehnskiöld sin uppmärksamhet till händelserna på södra sidan av slagfältet. Han beordrade Mardefelt att ihop med sina bataljoner samt Närke-Värmlands två bataljoner undsätta Sparres bataljoner vid Geyersdorf. Rehnskiöld hade fruktat att Schulenburg skulle få en möjlighet att samla sina trupper i en ny slagordning mellan Geyersdorf och Fraustadt. Synen av Mardefelts bataljoner som formerade sig norrifrån skapade en ny panikvåg bland sachsarna i Schulenburgs reträttkolonn, som urartade i massflykt. Från sin position i norr beslutade sig Rehnskiöld för att försöka kringränna det flyende sachsiska infanteriet. Han befallde Norra skånska kavalleriet och vissa dragonskvadroner i hans närhet att snabbt formera sig i två marschkolonner och följa honom i en vid båge runt Fraustadt för att skära av sachsarnas flyktväg på stadens västra sida. Skvadronerna sporrades därför på i riktning mot Ober Pritschen. Bland sachsarna i återtåget var situationen nu utom kontroll. Grupper av soldater avvek från reträttkolonnen och gömde sig i flera hus och källare i Fraustadts förstad. Trots att de sachsiska officerarna sköt och högg på de egna kunde de inte få de panikslagna soldaterna att stanna kvar. När soldaterna i den andra schweiziska bataljonen märkte att trupper framför dem fåtts att stanna uppgav de "ett jämmerligt skrik".

När den flyende sachsiska kolonnen nått fram till Ober Pritschen blev de förskräckta när de fick syn på Rehnskiölds skvadroner, vilka spärrade av deras reträttväg. När svenska ryttare tillropade dem om de ville ha kvarter började ett flertal sachsiska soldater att kapitulera. Några av de första att ge upp var de franska grenadjärerna. Mitt framför ögonen på Schulenburg slängde de sina vapen och slängde händerna i luften, varpå vissa fransmän till och med gick svenskarna till mötes och utropade: "Vivat Rex Suecia! (Länge leve Sveriges konung!)" Grenadjärernas överste Joyeuse blev kringränd av 20 svenska ryttare och tillfångatogs dödligt sårad. Den sachsiske överstelöjtnanten Ponikau sårades i villervallan och tillfångatogs av fyra svenska ryttare mitt framför ögonen hos Ponikaus egna män, vilka av skräcken var oförmögna att hjälpa honom. Schulenburg själv var nära att råka illa ut när en svensk ryttare anföll honom bakifrån och försökte sticka honom genom ryggen. Schulenburg drog då snabbt en av sina pistoler och sköt ner svensken, varpå han själv ansåg det för farligt att stanna kvar på platsen. Med endast en handdräng som sällskap red han snabbt bort från slagfältet.

Samtidigt gav Rehnskiöld order till Gyllenstierna att med sina skvadroner skära av täten av de flyende sachsarna. Vissa sachsiska skvadroner försökte hindra Gyllenstierna, men dessa drevs på flykten innan ryttarna nådde den västra utkanten av Ober Pritschen. De sachsiska infanteristerna "tillropades att de skulle få kvarter", varpå de slängde sina musköter och kapitulerade. Gyllenstierna noterade att han med sina män på egen hand tagit bortemot 3 000 fångar. Enligt honom inringades sachsarna från alla håll och "föll (de) neder och bad om kvarter, varpå intet annat tillgörandes var, än att taga dem alla till krigfångar". De sista stridigheterna bedarrade slutligen vid klockan tre på eftermiddagen.

Förluster

Regementets kalk. Gustaf Cederströms målning från 1900 som visar de svenska truppernas korum efter segern vid Fraustadt.

Sachsisk-ryska armén

De sachsisk-ryska förlusterna var förödande. Enligt de första svenska beräkningarna stupade mellan 7 000 och 8 000 sachsiska och ryska soldater. En exakt siffra uppgav antalet stupade till 7 377 man. Antalet krigsfångar beräknades till mellan 7 300 och 7 900 man. Bland de stupade bataljonscheferna var överstarna Sacken och Joyeuse samt överstelöjtnanterna Gaudelitz och Pistoris. Bland de tillfångatagna bataljonscheferna var generallöjtnant Wostromirsky, generalmajor Lützelburg, överste Malleraque, överstelöjtnanterna Benckendorf, Paczewitz och Schönberg samt majorerna Rauschendorf, Borneman och Friesen. Enligt en detaljerad fånglista, där antalet krigsfångar uppgick till 7 638 man, ingick dessutom 46 kaptener, 1 regementskvartermästare, 85 löjtnanter, 57 fänrikar, 5 adjutanter, 2 man ur Chevaliergardet, 9 fältskärer, 19 hautboister, 93 trumslagare, 85 artillerister och 6 980 meniga. Bland de senare skulle det enligt en annan lista funnits 650 fransmän och schweizare samt 340 ryssar, men dessa siffror ansågs vara överdrivna. Av de sachsiska fångarna var så många som 2 000 sårade. Då dödligheten bland fångarna var extremt hög dog ytterligare omkring 800 sårade sachsiska soldater, motsvarande 40 procent av krigsfångarna, under några veckor efter slaget.

Av de 9 000 sachsiska fotsoldaterna som deltog i slaget hade omkring 1 500 stupat och 6 500 tagits tillfånga. Endast en av nio soldater från de första och andra infanterikårerna lyckades undkomma från slagfältet. Av 6 300 man inom den ryska tredje infanterikåren undkom endast 1 800 man från slagfältet, medan över 4 000 man hade antingen ridits ner av det svenska kavalleriet eller varit med i den grupp om 500 man som massakrerades på Rehnskiölds befallning. Av de 4 000 sachsiska ryttarna som deltog i slaget uppskattades att minst tre fjärdedelar undkom från slagfältet. Många av kavalleristerna i de bakre träffarna på båda kavalleriflyglarna hade överhuvudtaget inte deltagit i stridigheterna.

Svenska armén

Förlusterna för den svenska armén var förhållandevis små. Omkring 400 svenska soldater stupade och någonstans mellan 1 000 och 1 500 soldater sårades, med siffran 1 000 som den mest frekvent återkommande summan bland olika källor. En exakt uppgift uppgav antalet svenska förluster till 425 stupade och 1 077 sårade. På grund av den extrema dödligheten bland de sårade stupade ytterligare omkring 400 sårade soldater under veckorna efter slaget. Infanteriet hade drabbats av de svåraste förlusterna. Västerbottens regemente hade 63 stupade, Södermanlands regemente hade 58 stupade, Kronobergs regemente omkring 40 stupade och Västmanlands regemente hade 34 stupade. Efter några veckor stupade ytterligare 26 respektive 15 man ur Västerbottens och Västmanlands regementen. Kavalleriets förluster var lindriga. Nylands regemente hade högst 20 stupade och Adelsfanan hade 14 stupade. Bland de stupade var överste Lilliehöök, överstelöjtnant Cronhielm, major Snoilsky, 10 kaptener och ryttmästare samt 11 löjtnanter, kornetter och fänrikar. Bland de sårade var överstarna Buchwaldt och Patkull, överstelöjtnanterna Creutz, Fock och Jung, major Wrangel samt 72 andra officerare.

Följder

Samtida kopparstick av Johan David Schwartz som avbildar den officiella middagen mellan Karl XII och August II efter undertecknandet av freden i Altranstädt.

Kommendanten i den schlesiska fästningen Glogau skrev redan på kvällen den 3 februari att "flykten från slagfältet fortsatte hela dagen, hela den sachsiska armén är förintad". Portarna till staden stänges framför de flyende som försökte ta sig in för att söka skydd. Man lät meddela dem att "deras dåliga försvar (på slagfältet) inte förtjänade det." Redan den 5 februari underrättades rådet i Dresden om nederlaget av gardesöverste Adam Heinrich von Bose, som ridit raka vägen från Fraustadt till den sachsiska huvudstaden. Hans ankomst följdes strax av skrivelser från överlevande generaler. De tidigaste skrivelserna var daterade den 4 februari och författade av geheimekrigsrådet Hans Christian von Kiesewetter i Saabor och generalmajor Drost i Sorau. Den senare sade bland annat att man inte visste om general Schulenburg hade överlevt slaget eller inte. Schulenburgs första skrivelse var dock daterad redan den 5 februari:

”

Det sämsta motståndet i världen som inte kunde genomföra en tryggad reträtt och än mindre en lycklig utgång av saken, i synnerhet som alla, med undantag av högerflygeln, inom en kvart råkade i en sådan förvirring och skräck som man i disciplinerade arm+eer inte visste mycket om, gjorde att det dessvärre var omöjligt att överallt rätta till detta, i synnerhet som de nödvändiga förflyttningarna och de därtill hörande besluten inte uppfattades och givna order delvis inte utfördes.

„

I ett brev av den 15 februari förklarade Schulenburg att han hade fört befäl över en armé som inte hade utfört sin plikt. Två tredjedelar av infanteriet, ljög han, hade bestått av nyuppsatt folk, och ryssarna och kavalleriet, som visserligen hade varit både välövade och välklädda, hade varit oerfaret folk. På samma sätt bortförklarade han det faktum att Rehnskiöld hade lurat honomm i en fälla inför slaget. Att Rehnskiölds reträtt varit en bluff var något som Schulenburg själv hade genomskådat, och att han likväl tågat efter svenskarna hade endast berott på hans order om att angripa Rehnskiöld samt den svåra livsmedelsbrist som rådde i armén. Hur det kom sig att han dagarna innan Rehnskiölds reträtt ansåg sig kunna handla med försiktighet och lugn - som när han tagit ställning kring Schlawa den 1 februari - förklarade han däremot inte. Han ansåg också att hans stridsplan hade varit den bästa möjliga och att den misslyckats berodde inte på honom utan på hans usla soldater. Till sin vän prins Eugen av Savojen skrev Schulenburg ett brev där han dessutom prisade de svenska soldaternas insats. Det var imponerande att se, skrev han, hur svenskarna med sådan disciplin och fasthet gick till anfall och förklarade att det måste vara ett nöje att föra befäl över sådana soldater.:

Det dröjde mycket länge innan man kunde sätta exakta siffror på hur stort nederlaget hade varit. Det svenska krigspropagandan förstorade omgående upp segern till enorma proportioner. Svenska bulletiner, som byggde på deltagande svenskars berättelser och i synnerhet Rehnskiölds fältjournal, trycktes med titlar som "den stora och härliga segern" eller "den stora och nästan makalösa segern" och målade käckt upp slaget som en komplett svensk triumf med den genialiske Rehnskiöld som dirigent. I dessa propagandatexter framhölls "den ogemena lust som svenska soldaten hade att fäkta" och att hur stark den sachsiska elden än hade varit så fanns det ingen i den svenska hären som inte önskade att vara den främsta i ledet. "Man haver såsom något märkvärdigt att ihågkomma", hette det i en av dessa friserade berättelser, "det många so tillförne varit sjuka och låtit föra sig på vagnar, denna dagen sade sig friska, togo till geväret och följde med i bataljen". Det var dessutom länge de svenska uppräkningarna av sachsarnas förluster som gällde för offentliga. Dessa siffror varierade mellan 14000 och 16000 man medräknat döda och tillfångatagna på den sachsiska sidan. På den svenska sidan gjorde man också en stor sak av att hela det ryska infanteriet hade nergjorts "till några hundrade när". Bland fångarna fanns nämligen endast 340 tillfångatagna ryska soldater upptagna på listorna och man uppskattade att inte en enda ryss hade undkommit de fruktansvärda nersablingarna, eller "massakrerna" som det står i det svenska materialet.

Myndigheterna i Sachsen hade inledningsvis heller ingen möjlighet att dementera uppgifterna, då resterna av den sachsiska armén var utspridd över i stort sett hela Centraleuropa. Sachsiska flyktingar från slaget hade synts till i Böhmen, Brandenburg och Schlesien där många hade försökt sälja sin mundering och sina vapen. Vissa som deltagit i plundringarna av det egna bagaget hade dessutom krängt sitt stöldgods. Även om man i Sachsen kände till de här kringflackande soldaterna,, och också hoppades på att många av dem skulle kunna tvingas återvända till Sachsen och ställas inför rätta, så hade man ingen aning om hur många det i verkligheten röde sig om. Generalmajor Dünewald, som stannad ekvar i Saabor vid den schlesiska gränsen, hade försökt samla ihop så många som möjligt av de soldater som flytt in i Brandenburg. Han hade dock hört, skrev han i ett brev till det sachsiska rådet den 15 februari, att de flesta dragit söderut där risken var stor att de skulle försvinna för gott.

Den 23 februari beslutade August II att låta en krigskommission under ledning av general Flemming och generalfälttygmästaren Zinzendorf utreda vad som orsakat nederlaget och försöka ta reda på vilka som hade pludnrat det egna bagaget och sålt sina munderingar och vapen utomlands. Dessutom deltog flera officerare från slaget: bland andra generallöjtnant Plötz ch överstelöjtnant Oppell. Bland de civila i kommisionen återfinns geheimekrigsrådet Hoym som varit en av de starka drivkrafterna bakom fälttåget. Kommisionen lät hämta in relationer från återvändande officerare, och den höll även förhör med officerare från den ryska kåren och från den 1:a gardesbataljonen.

Karl XII själv uttalade sig dock inte om vilka konsekvenser Rehnskiölds seger skulle få för hans kommande strategier, men insåg givetvis att Fraustadt på en gång hade gett Sverige ett fullkomligt övertag i Polen. På grund av sina egna strapatser i Litauen dröjde det dock ändå till i början av april innan kungen gratulerade Rehnskiöld:

”	]...] Jagb kan nu intet längre dröija at önska H. Generalen mycken lycka till dhen kiäcka och stora drabbningen, som Generalen hållit medh Saxerna. Dhet är säkert een så ful-kommen och stålt seger, som vår herre dhenna gången har gifvit, så at han intet kan vara större. Och iagh frögdar migh öfvermåttan, at H. Generalen och dhe brafva rege-menterna hafva hafft dhenna förnöijelsen till at hålla een så skarp och lustigh lek.	„
– Karl XII, Utdrag ur Karl XII:s brev till Rehnskiöld daterat 7 aprilj (SS) 1706 i trakten av Slonim.

Analys

Rehnskiölds stridstaktik

Slaget anses vara en av den svenska militärhistoriens största segrar, och Rehnskiölds taktik i slaget har jämförts med den som Hannibal använde under slaget vid Cannae. Den jämförelsen gjordes dock aldrig av hans samtid, utan förekommer först 1918. Det har hävdats att kopplingen gjordes eftersom generalmajoren Hummerhielm med sin dragonflygel till vänster på eget initiativ tvingades gå runt Geyersdorf för att falla fienden i ryggen, samtidigt som den högra dragonflygeln gjorde detsamma men på Rehnskiölds direkta order. Rehnskiölds plan skulle alltså ha ändrats från ett frontalangrepp längs hela den svenska linjen till en enkel omfattning, men aldrig till dubbel omfattning som Hannibal använde i Cannae.

Massaker eller inte?

I eftervärlden har slaget blivit ökänt för en massaker ska främst ha drabbat de ryska soldater som tillfångatogs efter slaget, något som historiker har delade meningar om. Bland annat skrev Voltaire i sin biografi om Karl XII att "Vad så moskoviterna beträffar, bad de på knä för sina liv, men man massakrerade dem obarmhärtigt mer än sex timmar efter striden för att utkräva hämnd på dem för deras landsmäns grymheter, och för att göra sig kvitt dessa fångar". Det har inte gått att fastställa varifrån Voltaire hämtat uppgifterna eller vilka oförrätter som avsågs, men Voltaires beskrivning har ändå påverkat slagets beskrivning i den efterkommande historieskrivningen.

Ett tydligt bevis för denna massaker var en dagboksanteckning skriven av soldaten Joachim Matthiæ Lyth i Västmanlands regemente, och som lyder följande:

”	... beslöto dem så å andra sidan staden så månge de ännu öfrige woro ock actionen intet fullit, då de ock straxt kastade sitt gevär neder, togo sina hattar af sig och ropade om pardon, som saxarne öfwer alt bekommo, men ryssarne intet, utan lät H:s Exell:s H:r General Renschiöld straxt formera en cretz af dragoner, cavallerie och infanteri, utj hwilken sig alla öfwerblefne ryssar församla måste, ungefär wid pas 500 man, som straxt utan någon nåd i cretzen blefwo ihiälskutne och ihiälstuckne, att de föllo öfwer hwarandra som slacktefår.	„
– Joachim Matthiæ Lyth, Ur Joachim Matthiæ Lyths dagbok. Lyth var soldat i Västmanlands regemente och deltog i striderna vid Thorn, Fraustadt, Holowczyn och Poltava. Efter kapitulationen vid Perevolotjna hamnade han i rysk fångenskap och kom hem till Sverige 1722. Lyths dagboksanteckningar från kriget och fångenskapen utgavs av August Quennerstedt i Karolinska krigares dagböcker.

”	Ett ännu som mig underligit förekom vil jag här anföra, nemligen at ingen af de 6000:de ryssar som voro saxerne tilhielp gafs någon pardon, utan blefvo alla masacrerade; de voro alla munderade i hvita råckar med rödt foder, hvaraf några under flyckten som fådt så lång tid, vändt om råckarna och det röda fodret ut, fingo pardon i mening at de voro saxar, men sedan general Renschiöld fick veta at de voro ryssar, lät han föra dem för fronten, och befalte at skiuta dem för hufvudet, som var rätt ett ymkeligt spectacel.	„
– Alexander Magnus Dahlberg, Ur Alexander Magnus Dahlberg självbiografi. Dahlberg var dragon vid generalmajor Buchwalds dragonregemente, och avancerade senare till underofficer vid Västerbottens regemente, och blev den 2 februari 1709 fänrik där.

”	Så tycktes mig det mycket väl vara, det som herr generalen beslutat så väl angående posen som och om fångarna.	„
– Karl XII, Ur Karl XII:s brev till Carl Gustaf Rehnskiöld, daterat 2 maj (SS) 1706.

Kulturella referenser

Slaget skildrades i låten Ett slag färgat rött av det svenska power metal-bandet Sabaton, och som ingår i deras album Carolus Rex från 2012. Slaget nämns också i låten Karl XII av vikingarockgruppen Odins Änglar.

Ögonvittnesskildringar

”	När nu alt war wäl recognoscerat, formerades linien till träffen ock reserven utj opswängningen af columnerne, då wi i Jesu namn anmarcherade emot fienden kl. wid pass 10 om dagen, som med sin lösen å 3:ne stycke skått bad oss wara wäl lkomne, där på straxt salvorne gick med deras stycken, så många de hade; hwaremot wi, utan att lossna[!] ett gewär, avancerade in uppå fienden, så att wåra dragoner ock cavalleriet swängde utom byarna till höger ock wänster, hwaremellan fienden sig posteradt, ock wårt in-fanterie mitt uppå deras linia anföllo. Dragoner ock ryttare gick löst på fiendens cavallerie rned wärjan i handen, sammaledes de ock bemötte oss, men infanteriet gåfwo sina dycktige salvor, så att de, som lågo innan före spanska ryttarne, måste ofördröjeligen retirera sig in till sielfwa fiendens linie, då wåra lyckeligen straxt fingo spanska ryttarne åtskilde ock i full ock continuerlig eld avancerade in på fiendens, som redan måst förlåta sina stycken.	„
– Joachim Matthiæ Lyth,

”	Jag haar fuller for detta H:r Ambassadeuren tiensthn notificerat om den herrliga victorien som K. M:tz rättmätige wapn, den 3 huius, under Fröenstad (Frauenstadt) ehrhöllo, som och der-hoos begierte H:r Ambassadeuren tächtes hoos Kongl. Preussiska håfvet, derliän arbeta, att man kunde genom dess land till Pommern öfverskicka dhe fångar, stycken och hvad mera som af fienden ebröfrat blef; men som iag sedermer intet Jiördt häraf, och kan eij weta huruwijda mitt breef fortkoromit, haar iag härmedelst sådant tienstligen welat iterera; Järawäl härhoos till H:r Amhassadeurens närmare underrättelse om benämde victoria öfversända en relation, som allenast till sielfva realiteten, utan någon wid-löftigheet, skrymtan -eller tillsattz af hvad som py passerat, korteligen opsatt är.	„
– Carl Gustaf Rehnskiöld, Ur Carl Gustaf Rehnskiöld brev till friherren och ambassadören i Berlin Johan Rosenhane, daterat 18 februari (SS) 1706 i Morkow.

Referenser

Tryckta källor

• Adlerfelt, Gustaf; Bring, Samuel Ebbe (1919). Karl XII:s krigsföretag 1700–1706. Stockholm: Norstedt. Libris 1-56324-047-5 
• Backman, Stig (1940). Från Rawicz till Fraustadt: studier i det stora nordiska krigets diplomati 1704-1706. Lund: Gleerups förlag. Libris 8074388 
• Carlson, Ernst (1893). Konung Karl XII:s egenhändiga bref. Stockholm: Norstedt. Libris 53662. http://runeberg.org/karl12bref/ 
• Dahlberg, Alexander Magnus; Rudolf Antonin, FR (1911). En karolins lefnadslopp, som i lifstiden af honom själf blivit i pennan författadt. Stockholm: Centraltryckeriet. Libris 1632420. http://runeberg.org/dahlkarol/ 
• Ericson Wolke, Lars (ed); Iko, Per (2003). Svenska slagfält. Stockholm: Wahlström & Widstrand. Libris 8858346. ISBN 91-46-21087-3 
• Fryxell, Anders (1856). Del 21, Karl den tolftes historia, Häfte 1, Karl den tolftes ungdoms- och fredsår, hans första krigsår samt afsättnings-fejden mot konung August. Libris 382332. http://runeberg.org/svhistfry/21/ 
• Grigorjev, Boris; Bespalov, Aleksandr (2012). Kampen mot övermakten: Baltikums fall 1700–1710. Stockholm: Svenskt militärhistoriskt bibliotek. Libris 13610005. ISBN 978-91-85653-52-2 
• Henriksson, Håkan (2009). När kosackerna kom till Askersund. Aktstycket 
• Kungliga Samfundet för utgivande av handskrifter rörande Skandinaviens historia (1832). Handlingar rörande Skandinaviens Historia. Sjuttonde delen.. Stockholm: A. Wiborgs förlag. Libris 8207199. http://runeberg.org/hrsh/17/ 
• Kuvaja, Christer (2008). Karolinska krigare 1660–1721. Stockholm: Schildts Förlags AB. ISBN 978-951-50-1823-6 
• Larsson, Olle (2009). Stormaktens sista krig: Sverige och stora nordiska kriget 1700–1721. Lund: Historiska Media. Libris 11211685. ISBN 978-91-85873-59-3 
• Liljegren, Bengt (2000). Karl XII: en biografi. Lund: Historiska media. Libris 7776628. ISBN 91-88930-99-8 (inb.) 
• Nordberg, Jöran Andersson (1745). Ett kort dock tydeligit utdrag utur then öfwer konung Carl den Tolftes lefwerne och konglida dater. Stockholm. Libris 2408744 
• Quennerstedt, August; Lyth, Joachim Matthiæ (1903). ”Löjtnant Joachim Matthiæ Lyths Dagbok 1703—1722”. Karolinska krigares dagböcker jämte andra samtida skrifter. II, J. Lyths & L. Wisocki-Hochmuths dagböcker. Lund: Berlingska boktryckeriet. Libris 1563130. http://runeberg.org/karolikrig/2/ 
• Quennerstedt, August; Sperling, C. H. P. (1907). ”C. H. P. Sperlings dagbok”. Karolinska krigares dagböcker jämte andra samtida skrifter. III. Lund: Berlingska boktryckeriet. Libris 1563131. http://runeberg.org/karolikrig/3/ 
• Quennerstedt, August; Gyllenstierna, Nils (1913). ”Nils Gyllenstiernas berättelse”. Karolinska krigares dagböcker jämte andra samtida skrifter. VIII. Lund: Berlingska boktryckeriet. Libris 1563136. http://runeberg.org/karolikrig/8/ 
• Quennerstedt, August; Rehnskiöld, Carl Gustaf (1913). ”Carl Gustaf Rehnskölds anteckningar och dagböcker”. Karolinska krigares dagböcker jämte andra samtida skrifter. IX. Lund: Berlingska boktryckeriet. Libris 1563137. http://runeberg.org/karolikrig/9/ 
• Sjöström, Oskar; Nilsson, Bengt (2008). Fraustadt 1706: ett fält färgat rött. Lund: Historiska media. Libris 10741767. ISBN 978-91-85507-90-0 (inb.) 
• Sundberg, Ulf (2010). Sveriges krig 1630–1814. Hallstavik: Svenskt Militärhistoriskt Bibliotek. Libris 11856268. ISBN 978-91-85789-63-4 
• Svensson, Axel (2001). Karl XII som fältherre. Stockholm: Svenskt Militärhistoriskt Bibliotek. Libris 8401077. ISBN 91-974056-1-2 
• Ullgren, Peter (2008). Det stora nordiska kriget 1700–1721: en berättelse om stormakten Sveriges fall. Stockholm: Prisma. Libris 10736897. ISBN 978-91-518-5107-5 
• Åberg, Alf; Göransson, Göte (1976). Karoliner. Stockholm: Bokförlaget Trevi. Libris 7612271. ISBN 91-7160-208-9 

Vidare läsning

• Ericson Wolke, Lars (2006). ”Fraustadt 1706: Rehnskiölds bortglömda seger”. Populär historia 2006:2. 1102-0822. ISSN 1102-0822. http://www.popularhistoria.se/artiklar/fraustadt-1706/.  Libris 10290231