Diskussion:Genitiv

Har svenska genitiv

I en tidigare version skrev jag "Svenska har inte genitiv". Det blev ändrad til "Huruvida svenskan har ett genitivkasus är idag omtvistad". Tyvärr kom det inga argument för pro-genitiv-åsikten (som tur var blev inte argumenten mot tagit bort). Om det inte kommer slika argument, har vi ingen orsak att la nuvarande version stå. Trondtr 5 november 2005 kl.18.59 (CET).

Det kan vara vettigt att framhålla åsikten att genitiv har fallit bort, men "Huruvida svenskan har ett genitivkasus är idag omtvistad" är så långt man bör gå. Skolorna lär fortfarande ut att svenskan har genitiv, och i allt praktiskt fungerar vårt klitiska S (tillsammans med de stelnade uttrycken) precis som genitiv. --[email protected] 5 januari 2006 kl.23.48 (CET)

Pro-genitiv-åsikt har också den som håller fast vid att det är fel att sätta -s sist i frasen om den slutar på något annat ord än huvudordet. Annars är det också av allmänt "traditionella" själ och att genitivbetraktelsesättet trots allt oftast fungerar utan konflikt.

Lavas 1 maj 2006 kl.02.54 (CEST)

Vad skolan lär ut är skitsamma då den släpar minst 20 år efter forskningen inom de flesta områden. Enligt NE: "I modern svenska anges genitiv med suffixet -s, som fogas till nominalfrasens sista ord, vanligtvis ett substantiv: alla nya kunder-s önskemål, alla nya-s önskemål, alla-s önskemål." NE är inte direkt radikal och om det står så i NE borde det vara etablerat att genitiv inte är ett kasus i modern svenska. Viktorvoigt 28 december 2006 kl. 11.34 (CET)

Jag har alltid lärt mig att genitivform är att man sätter ett S efter ett ord för att beskriva ägande.

För övrigt är den här artikeln skriven på ett sju helsikes krångligt sätt. Kan man inte ha en enklare version? /Albin Olsson 5 juli 2007 kl. 12.46 (CEST)

Jag har justerat artikeln och dess rubriker. Självklart har svenskan genitiv. Bara att påstå att "Typograferna i Uppsalas förening" betyder detsamma som "Typografernas i Uppsala förening" är fullkomligt ologiskt, vilket jag förklarar i artikelns text. DG 27 juli 2008 kl. 01.41 (CEST)

Vad som är "logiskt" och "ologiskt" spelar inte så stor roll. Jag har svårt att tro annat, än att de båda fraserna betyder samma sak för flertalet svenska språkbrukare. Skillnaden är väl att den senare uppfattas som stelare eller ålderdomligare. En encyklopedi borde väl rimligtvis vara inriktad på att beskriva det svenska språket som det faktiskt är, inte som diverse språkpoliser anser att det borde vara. Att det sedan finns en massa uttryck som i teorin är flertydiga, är något som gäller för alla naturliga språk. �1700-talet 20 juli 2010 kl. 23.40 (CEST)

Problemet med att kalla tolkningen "ulogisk" är att det er fel fråga. Frågan är inte om det är ulogisk, utan om det är svenska. Läs NE-citatet en gång till. Det är inte slik att man «sätter ett S efter ett ord», utan man sätter ett S efter en fras (som NE också säger). Frasen "Typograferna i Uppsalas förening" har två tolkingar. Frasen "Typografernas i Uppsala förening" är inte svenska alls. Trondtr 19 augusti 2009 kl. 21.15 (CEST).

Tyvärr, du har fel. Frasen "Typografernas i Uppsala förening" är svenska, korrekt svenska dessutom. Vad skulle det vara, om det inte vore svenska? Det är förvisso sant att frasen "Typograferna i Uppsalas förening" har två tolkingar, men en av dem blir bara logisk om "typograferna i Uppsala" ses som en sammanhållen fras och inte tre olika ord. Problemet med att se det som en fras, är att det varken i talspråket eller i skriftspråket finns något som pekar ut dessa tre ord som en sammanhållen fras, utan det måste åhöraren eller läsaren tolka in av sammanhanget. Det är därför som många inte ser det som en fras utan skulle sätta genitiv-s på ordet "typograferna", om meningen handlade om typografernas förening.

Vad gäller NE-citatet, visar det uppenbart att NE:s redaktion anser att det finns genitiv i svenskan. Genitiv är ett kasus. Således kan jag inte förstå hur detta citat kan tas som intäkt för att det inte skulle finnas genitiv i svenskan. DG 27 augusti 2009 kl. 23.24 (CEST)

Det är kanske inte så där vansinnigt intressant om eller inte om svenska har genitiv. Det finns en fixering vid detta ämne i artikeln som känns lite osund.DG (diskussion) 1 januari 2001 kl. 00.00 (CET)(Signatur tillagd i efterhand.)

Jag fäster uppmärksamheten på liknande fall, som jag kallar S-sjuka. Vid sjukhus finns chefläkare, en person som är chef för andra läkare; en tjänsteställning. Felaktigt förekommer stundom skrivningen chefsläkare, vilket skulle innebära en befattning som läkare för personer, som är chefer. Jämför generaldirektör; har någon någonsin träffat på ordet generalsdirektör? Fallet har för många år sedan utretts av dåvarande Tekniska Nomenklaturcentralen (TNC; konkursad, men återuppstånden med modifierad tolkning av akronymen), där man bl a exemplifierar med skillnaden mellan stålbandtransportör (en maskin utrustad med stålband för transport av någonting vad som helst) och stålbandstransportör (en transportör, som fraktar stålband). Därför är etiketten Vitlökspulver på en kryddburk (existerar i sinnevärlden!) ett fall av S-sjuka. Burken har ett innehåll av pulveriserad vitlök, och då skall det stå Vitlökpulver på etiketten. En burk med etiketten Vitlökspulver skulle kunna innehålla något som är bra för vitlök: bekämpning av skadedjur, jordförbättring e d. (om nu burk med sådant innehåll finnes).
/ 83.251.137.225 26 februari 2016 kl. 02.11 (CET)

"Vitlökspulver" är helt korrekt enligt regeln att om ett ord är sammansatt av ett sammansatt ord och ett enkelt ord skall det ha ett foge-s ("Vitlök+s+pulver"). "Vitlökpulver" är en sammansättning "vit+lökpulver", vilket är nonsens.

andejons (diskussion) 26 februari 2016 kl. 08.46 (CET)

Din tolkning av reglerna för foge-S har liten förankring i det faktiska språkbruket, och än mindre med artikeln om genitiv att göra. –CÆSAR 26 februari 2016 kl. 08.53 (CET)

Flera personer

Hur gör man om man listar flera personer samtidigt? Anderssons och Perssons eller Andersson och Perssons

Det görs efter tycke och smak. Vanligen sätter man ut ett enda s om "Andersson och Persson" ses som en enhet, till exempel ett företagsnamn, och två om det är två separata enheter. Ibland ses två personer som en enhet, men det beror också på om de två personerna har samma eller olika saker: "mamma och pappas bröllop" resp. "mammas och pappas föräldrar". Men det finns (som så ofta annars i språk) inga exakta regler. –CÆSAR 11 april 2012 kl. 10.38 (CEST)

Inte några exakta regler, nej; men när frasen kan feltolkas med bara en genitiv utsatt, och det inte handlar om "ett enkelt begrepp" (som i företagsnamn), så bör nog flera sättas ut. Jämför meningarna Andersson och Perssons söner gick och fiskade med Anderssons och Perssons söner gick och fiskade! I det första fallet är den språkligt naturligaste tolkningen att Andersson tog med sig Perssons söner på fiskafänget. Jörgen B (disk) 23 juli 2013 kl. 22.28 (CEST)

Kanske. Men man läser väldigt sällan sådana meningar utan kontext. Vill man ha ett entydigt språk får man börja tala lojban.

andejons (disk) 24 juli 2013 kl. 07.27 (CEST)

Våra nybörjarstudenter väntas faktiskt kunna läsa texter och förstå dem, utan att redan vara bekanta med stoffet. Med andra ord skall de kunna ta till sig exempelvis en definition av ett för dem ännu inte bekant begrepp, endast med hjälp av en text som tydligt definierar begreppet, och sin allmänna språkförståelse. (Utfallet är dock, som jag förmodar att du har märkt, ibland inte hundraprocentigt lyckat.)

Även de som inte har några ambitioner att läsa på universitet eller högskolor kan ha nytta och glädje av att kunna förstå texter de läser, där inte allt redan är bekant i förväg. Jörgen B (disk) 24 juli 2013 kl. 16.34 (CEST)

Tendenser till hypersvecism

Det förekommer ibland att gamla väl etablerade former och skrivsätt korrigeras av lärare som tror att de är felaktiga nymodigheter. Ett exempel är användningen av en ensam apostrof i slutet av genitiver av ord som redan i grundformen slutar på -s (som i Hans' bok i stället för Hans bok om en bok som tillhör Hans). Detta är inte en nymodighet vi har fått in från engelskan, utan ett etablerat bruk, som dock var vanligare förr än nu, såvitt jag förstår.

Ett annat exempel är den riktigt gamla användningen av genitivformer av presensparticip för att markera att dessa används adverbiellt. Det klassiska exemplet är ofta

Han kom ridandes på vägen,

där genitiven alltså markerar hur han kom. Denna användning går (enligt vad jag minns från Bergmans språkhistoria) i huvudsak tillbaka på plattyskt bruk, och spriddes tillsammans med mycket annat från våra medeltida städer med deras stora inslag av tyskar. Det finns dock lärare som tolkar former som "kommandes" som helt galna försök till passivböjning, och därför helt bekämpar deras användning. (Det anses alltså oriktigt att i analogi med vi möts och vi möttes försöka att mediopassivböja motsvarande presens participet i vi var mötandes; här får man i stället omaka sig att skriva ut ett reflexivt pronomen vi var mötande varandra, om man nu av någon anledning tycker att detta inte hellre omskrives på ledigare språk.)

Vi bör alltså inte proklamera dessa språkbruk som felaktiga av endast det skälet att vissa svensklärare uppfattar dem så. Jörgen B (disk) 23 juli 2013 kl. 22.55 (CEST)

Mycket intressanta påpekanden. Det är förstås så att Wikipedia till följd av neutralitetsprincipen alltid ska vara deskriptiv, aldrig preskriptiv. Detta gäller inte minst beskrivningar av språk. –CÆSAR 25 juli 2013 kl. 14.26 (CEST)

Att skriva "Hans' bok" är faktiskt en felaktighet i modern svenska, såvida det inte finns en klar risk att man läser det första ordet som ett possessivt pronomen. Det är inte konstigare än att man inte längre bör bruka verbens pluralformer (ett annat område där missbruket idag torde vara mer utbrett än bruket). Och även om bruket var vanligare förr så är det knappast för att studenterna suttit och tittat i böcker från 1800-talet som de sätter ut apostrof idag.

Sedan torde varianterna av adverbialformer av presens particip vara just sådana, och inte genitivformer (det vore mycket märkligt att för adjektiviserade verb ha en böjningsform hämtad från substantiven).

andejons (disk) 25 juli 2013 kl. 18.53 (CEST)

Ja, Jörgen B verkar blanda ihop två skilda saker. Som Andejons påpekar har presens particip som slutar på -s ingenting med genitiv att göra. 81.224.253.60 25 juli 2013 kl. 21.37 (CEST)

Detta var två frågor - minst.

Jag delar i grunden Caesars uppfattning om att vi skall vara deskriptiva och ej preskriptiva. Jag noterar dock att det finns fler goda wikipedianer än Andejons som verkar att ha en delvis annan uppfattning; se exempelvis detta svar på en fråga i systerprojektet svwikt!

Jag har också själv en annan uppfattning när det gäller rekommendationer till wikipediaskribenter. Där är det också högst rimligt att gå längre än att bara diskutera språklig korrekthet; vi har ofta goda skäl att göra val även i stilfrågor. Användningen av apostrof efter huvudord på -s eller -z uppfattar jag just som en stilfråga; och det verkar där mycket lämpligt att följa rekommendationer från språkvårdande organ om att undvika sådana apostrofer där de ej behövs för sammanhanget. Detta är dock inte alls detsamma som att säga att formerna skulle uppfattas som felaktiga.

@Andejons, du håller väl med om att inte alla stilrekommendationer handlar om språkriktighet?

Det bästa tycker jag nog är att aldrig ge preskriptioner direkt, utan att i stället mer eller mindre noga "beskriva preskriptionen"; alltså inte "Det är förbjudet att särskriva 'särskriva' sär skriva", utan snarare "Det är numera inte ovanligt att ord som 'särskrivs' särskrivs som 'sär skrivs', men detta anses av språkvårdare som felaktigt". Därmed har vi också antytt att den som gör sig skyldig till sära särskrivningar kanske i själva verket har rätt enligt sin egen språkkänsla. (Ett exempel du torde känna igen: I likhet med bl. a. vissa svenska läroboksförfattare förespråkar du decimalpunkt i stället för decimalkomma även i svensk text, om jag minns rätt. Som du väl minns är detta "fel" enligt de ISOkonventioner och språkvårdrekommendationer som för närvarande "gäller" för svenska. Detta kan vara skäl för oss andra att be dig avstå från detta bruk på svenska wikipedia (utan att i stället använda decimalkomma eller ännu hellre formatnum); men det kan inte vara skäl för oss att stämpla dig som en "språkförbrytare", eller hur? I själva verket är det mycket möjligt att decimalpunkt om några år kommer att rekommenderas före decimalkomma, eftersom språkvårdarna i sådana fall ofta låter sig styras av språkbruket i stället för tvärtom.)

I den konkreta frågan om skrivsättet Hans' bok: Så här skriver Eskil Källquist i Svensk språklära för realskolestadiet (Gleerups, 1958), i § 10. (Observera alltså att detta inte är hämtat ur "böcker från 1800-talet". Inte bara jag och en del kolleger, utan även många av våra läsare gick faktiskt i skolan på 1950-talet.)

"Om ett sustantiv redan i grundform ändas på -s eller -z, kan inte något genitiv-s tilläggas. I stället kan genitiven utmärkas genom apostrof (') efter grundformen. Ex. Lars' böcker. Schweiz' historia. Ofta utelämnas dock apostrofen: Borås stad (jfr Falköpings stad). Helst undviker man genitiv av ord på -s och skriver t. ex. Nyckeln till detta lås (i st.f. detta lås' nyckel')."

När vissa av mina kolleger - oftast ännu äldre än jag - förespråkade formen Euklides', så var det rätt säkert därför att de utgick från sin språkkänsla och vad de hade lärt sig, och inte för att de var påverkade av engelskans apostrofgenitiv. (Vi skriver inte heller wikipedia enbart som en hjälp till "studenterna", eller hur?) @Andejons, det de förespråkade må strida mot moderna stilrekommendationer; men detta sätt att skriva genitiv på har ju aldrig "officiellt avskaffats" på det sätt som skedde med pluralformerna. Kan du hitta belägg på att språkvårdare skriver att det är direkt fel att använda dem i situationer där de inte behövs för tydlighetens skull, så kan vi (deskriptivt) ta med referenser till sådana uttalanden. Annars kan vi EMRÅ bara möjligen beskriva det som att några eller de flesta språkvårdare avrekommenderar bruk av denna apostrof som olämpligt där den inte behövs för förståelsen.

Vad gäller frågan om former som "ridandes": Det händer nog att jag "blandar ihop saker och ting", men just uppgifterna om presensparticipformerna på -s har jag hämtat från Kortfattad svensk språkhistoria av Gösta Bergman; och han torde knappast ha blandat ihop dem, eller hur?

Hans bok, Kortfattad svensk språkhistoria, behandlar alltså svenskans utveckling från det gemensamma nordiska målföret, under mer än 1000 år. De participformer vi här diskuterar blev vanliga under fornsvenskan, och ansluter rätt väl till vad Hellquist kallar "adverbiella genitivuttryck". Vi har fortfarande en del vanliga adverbiella former på -s, som, som Hellquist säger "egentligen" är genitiv. Läs gärna hans artiklar om alls (genitiv av all, allt) och annars (genitiv av annan, från äldre paradigm där nominativen var annar)! Se likaledes hans utredningar om -ledes (från en genitiv av substantivet led som i farled) och -städes (från stad i betydelsen "plats"; kognaterna på -stans torde dock i dag vara vanligare, alltså någonstans snarare än någonstädes, annanstans snarare än annorstädes)!

Det finns faktiskt knappast någon orsak att betvivla Bergmans uppgifter om ursprunget till former som "ridandes". Däremot kan man förstås diskutera om detta gör formerna till genitiv i "synkront" perspektiv. Både Erik Hellquists etymologiska ordbok och Bergmans språkhistoria har ju mer ett "diakroniskt" perspektiv. Det kanske från modernt perspektiv är riktigare att betrakta "alls" och "ridandes" som uppkomna ur genitiver än som genitiver.

Slutligen, om -s som adjektivändelse: @Andejons, jag förstår inte riktigt din kommentar om att -s vore (enbart) en substantivändelse. Jag uppfattar dig som både mycket språkintresserad och rätt kunnig. Du kan ju också en del tyska, och är säkert bekant med att man även i modern tyska kongruensböjer adjektiv (och particip) även efter kasus (och inte bara efter genus och numerus, som i modern svenska). Detsamma gällde i fornsvenska, liksom det fortfarande gäller i isländska och färöiska (och då även i predikatsfyllningar) . Nu har just genitivesset i den starka tyska böjningen (relativt sent, såvitt jag förstår) ersatts av den svaga böjningens -(e)n; men detta gällde inte i fornsvenskan och gäller inte i isländska. Bergman har med en del paradigm från olika tider, men tyvärr hittar jag inte den boken nu, så du får nöja dig med ett utdrag ur Norrøn grammatikk (Ragnvald Iversen, H. Aschehoug & co., Oslo 1937): Den fulla starka böjningen av adjektivet "heden" (i betydelsen hednisk) löd (ursäkta frånvaron av snygg tabellering)

M.          F.           N.

Sg. N. heiðinn   heiðin      heiðit

 G. heiðins   heiðinnar heiðins

 D. heiðnum  heiðinni  heiðnu

 A. heiðinn    heiðna    heiðit

Pl.  N. heiðnir      heiðnar  heiðin

      G. heiðninna heiðinna heiðinna

      D. heiðnum   heiðnum heiðnum

      A. heiðna      heiðnar    heiðin

Genitivormen heiðins är ingalunda unik, utan helt normal. "Ett hedet lands" torde alltså ha hetat heiðins lands; "en gammal mans" gamals mans, o. s. v..

Bortsett från former i enstaka fasta uttryck (exempelvis ljusan i ljusan dag och ljusan låga) har denna kasusböjning av adfjektiv helt försvunnit i modern svenska, så att när vi hittar genitivess på adjektiv i nyare bildningar, så bör vi nog betrakta dem som mer eller mindre substantiverade:

Det bästa är det godas fiende

Här är det förstås helt riktigt att tala om "en böjningsform hämtad från substantiven" som du gjorde ovan. De presensparticipformer vi pratar om blev dock vanliga i fornsvenskan vid en tid när både svenska och tyska adjektiv och particip normalt kasusböjdes med genitiv-s i mask. o. neutr. singularis. Det finns därför ingen som helst orsak att tro att böjningsformen måste ha "hämtats från substantiven", som du skriver.

Vad som är mer anmärkningsvärt är att genitivesset bara fanns i den starka adjektivböjningen, inte i den svaga; och Iversen uppger att presensparticiper bara böjdes svagt (i norrönt, men detta låg ytterst nära den dåtida svenskan). Perfekt particip böjdes däremot både starkt och svagt (liksom alltjämt); och detsamma gällde presens particip i tyska. Nu finns det enligt Bergman faktiskt enstaka belägg för att presens particip i sällsynta fall försågs med genitiv-s redan i någon av landskapslagarna, som förklarade att den svenska kungavärdigheten vore "till väljandes" och inte "till ärvandes". (Att prepositionen "till" ofta styrde genitiv utgår jag från är bekant.) Det verkar ändå inte helt orimligt att beskriva presensparticipgenitivformer på -s som "en böjningsform hämtad från den starka adjektiv- och participböjningen".

Jag har en känsla av att en del av det jag har tagit upp här borde ingå i vår artikel. En del läsare är intresserade inte enbart av hur 2000-talssvenskan ser ut, utan även av hur språket har utvecklats och hur det såg ut på äldre stadier. Jörgen B (disk) 26 juli 2013 kl. 19.07 (CEST)

Tack för ett intressant och utförligt svar, som visar att det diakrona gärna kan få komma in i den här artikeln. Att adjektiv stått i genitiv är väl ganska självklart, men att presens particip på -s skulle ha genitivursprung är högintressant. Själv har jag alltid tänkt på det som en fråga om diates, d v s passivum. Roligt om Du kunde skriva lite mer om genitiv för svenskans vidkommande, d v s också sprkhistoriskt. Hälsningar! 81.224.253.60 26 juli 2013 kl. 20.37 (CEST)

För att börja med apostroffrågan: Jörgen, den deskriptiva inställning du beskriver är extrem. Den är på nivån "teach the controversy". Det språkvårdande organ som inte behandlar särskrivning som en felaktighet finns inte. Genitivapostrof är till för trängda lägen, och knappt ens då. Att använda det generellt ser faktiskt ut ungefär som att använda verbens pluralformer, eller att använda latinsk genitiv, eller att sätta genitiv på huvudordet i en fras. Det är sådant som lärare bör rätta. Oavsett om det sårar äldre kollegors språkkänsla. "Hans'" är poänglöst om inte risken för sammanblandning med pronomenet finns, och jag hoppas vi inte nått nivån där "Euklides'" anses nödvändigt.

Vad gäller adverbialen så är det fullt möjligt att participformerna fått just -s-ändelsen under inverkan av substantivadverbialen, men det innebär inte att det faktiskt är genitiv (som bäst är det väl kongrunsböjning), eller att någon som inte ser frågan språkhistoriskt inte kommer sätta i halsen när du beskriver "ridandes" som en genitivform.

För övrigt tror jag aldrig jag har yttrat mig till förmån för decimalpunkt i svensk text.

andejons (disk) 26 juli 2013 kl. 22.14 (CEST)

Vad gäller det sistnämnda: Jag får be om ursäkt för mitt påstående om detta. Jag avsåg Wikipediadiskussion:Projekt_matematik/Arkiv_2003-2007#Svensk decimalnotation även här? (en diskussion jag tog upp för över 5 år sedan, på förekommen anledning); men jag hade i minnet blandat ihop dig med Mall:Anv:AndreasRejbrand. Jag ser nu att du tvärtom tillhörde oss som förespråkade decimalkoma i svenska texter.

I övrigt förstår jag inte riktigt vad du menar med att det skulle kunna vara kongruensböjning i stället för genitiv. Du har såvitt jag förstår läst tyska; är din åsikt att i tidsadverbialet eines Tages så är Tages "genitiv", medan eines är "en kongruensböjning"? Min uppfattning är att både eines och Tages är ord böjda i genitiv, alltså genitivformer, och att båda förtjänar samma slags uppmärksamhet i artiklar eller böcker som behandlar målfören där både substantiv och adjektiv böjs i genitiv.

Menar du möjligen att ett adverbial inte i sig kan sägas stå i något kasus? Det blir då litet samma diskussion som huruvida adverbet "snabbt" i meningen

Jag gick snabbt förbi

kan sägas vara "böjt i neutrum singularis". Om detta tvistar de lärde:-) såvitt jag förstår. Det torde dock inte råda någon oenighet om att vi i svenska använder neutrumsingularisformer som adverb. Det går förstås att hävda att "snabbt" upphör att vara en neutrumform, när ordets används adverbiellt. (Eller menar du ungefär att "snabbt" inte alls är en neutrumform ens i attributiv användning ("ett snabbt beslut"), utan att där bara huvudordet beslut "är" ett neutrum, medan "snabbt" är ett adjektiv som råkat kongruensböjas litet, men inte så att man kan kalla det en neutrumform? Vad säger din gamla tyskagrammatik, om du har möjlighet att hitta någon?) Jörgen B (disk) 27 juli 2013 kl. 00.26 (CEST)

Genitiv är ett kasus hos substantiv. Adjektiv kan vara kongruensböjda, men det betyder inte att t.ex. "gröna" är en pluralform på riktigt samma sätt som "grönsaker", och att man borde ta med -a när man räknar upp svenska pluraländelser (att man kan använda adjektiv med underförstått subjekt är en annan historia). I fallet "ridandes" har en eventuell sådan kontext helt försvunnit, vilket gör att det snarare är en variant av hur man formar particip, som inte längre har något med genitiv att göra. Som sagt, jag vet inte exakt hur participen utvecklats, men jag vill inte okvalificerat kalla den för en genitiv.

Någon gammal tyskagrammatik har jag ingen (jag vet inte ens om jag fått behålla mina läroböcker); och hade jag skulle den ligga begravd tillsammans med nästan alla andra böcker medan jag väntar på tillträde till min nya lägenhet. Det gäller för övrigt min svenska grammatik också.

andejons (disk) 27 juli 2013 kl. 07.56 (CEST)

Det finns förstås en viktig semantisk skillnad mellan huvudordet och de med detta kongruensböjda orden. Samtidigt är "pluralform" nog den normala termen för "gröna" i detta sammanhang; titta t. ex. på faktarutan i wikt:grön; liksom kanske också på de:wikt:grün (Deklination)! Det är också bekvämast att kalla sådana former för just böjningsformer. Du skrev ju t. ex. litet högre upp i tråden följande:

Det är inte konstigare än att man inte längre bör bruka verbens pluralformer (ett annat område där missbruket idag torde vara mer utbrett än bruket).

Jag och många andra förstå(r) vad du menade (och de som inte gör(a) det, som de balladsångare som sjunger "Å jungfrun hon gingo sig för bergakungen att stå" eller "Det talet det gingo så högt i ros, att konungen kommo det talet att tro", för att nämna två horrörer, borde ha gjort det). Det skulle bli rätt besvärligt att inte använda termer som "verbens pluralformer"; men jag kan hålla med om att det finns en klar skillnad i vad vi menar med en "pluralform" (eller en "genitivform") i det ena eller andra fallet.

Av nyfikenhet kikade jag på de tyska och engelska systerartiklarna. I den tyska säger man helt enkelt att en ordgrupp står i genitiv; i den engelska anges att genitiv i många språk är en form som substantiv kan ha.

I övrigt önskar jag dig snabbt tillträde; det är tydligen rätt länge nu som du har fått "bo i kappsäck". Jörgen B (disk) 28 juli 2013 kl. 19.42 (CEST)

Hur hantera s-ljud i slutet ord som stavas utan s?

Hur man hanterar svenska ord som slutar på s framgår av artikeln, men vad gör man med en artikel i tidningen Science? "Enligt Sciences artikel"? "Enligt Science' artikel"? Någon som har några bra argument för det ena, det andra, eller något tredje alternativ? 83.209.120.211 12 mars 2014 kl. 18.58 (CET)

Man sätter ut s, även om det inte blir uttalsförändring (enligt Svenska skrivregler). Mer vanligt är det nog i samband med namn som "Alice".

andejons (diskussion) 12 mars 2014 kl. 22.42 (CET)

Hänvisning till ytterligare tillföring av information

Avsnittet genitivändelser i olika språk är inkomplett. Finns det en speciell mall eller något annat man kan göra för att, just i sammanhanget av att detta avsnitt är inkomplett, hänvisa att hjälp från allmänheten kan tas emot för att tillföra mer information och därmed göra den mer komplett? 38.132.120.76 7 augusti 2017 kl. 18.52 (CEST)

Externa länkar ändrade

Hej, wikipedianer!

Jag har just ändrat 1 externa länkar på Genitiv. Kontrollera gärna mina ändringar. Om du har några frågor, eller vill be boten ignorera vissa länkar eller hela artikeln, läs frågor och svar för mer information. Jag har gjort följande ändringar:

• Lade till arkiv https://web.archive.org/web/20130921060028/http://www.sprakradet.se/2113 till http://www.sprakradet.se/2113

När ändringarna har blivit kontrollerade kan du använda verktygen nedan för att rapportera eventuella problem.

• Om du har hittat länkar som påstås vara döda men inte är det kan du rapportera det som falskt positivt.
• Om du har hittat fel i själva ändringen kan du rapportera en bugg.
• Om du har hittat fel med själva URL:en, som till exempel att den använder en otillförlitlig arkivtjänst, kan du ändra det med URL-verktyget.

Hälsningar.—InternetArchiveBot (Rapportera fel) 21 april 2017 kl. 06.33 (CEST)

Externa länkar ändrade

Hej, wikipedianer!

Jag har just ändrat 1 externa länkar på Genitiv. Kontrollera gärna mina ändringar. Om du har några frågor, eller vill be boten ignorera vissa länkar eller hela artikeln, läs frågor och svar för mer information. Jag har gjort följande ändringar:

• Lade till arkiv https://web.archive.org/web/20130921060028/http://www.sprakradet.se/2113 till http://www.sprakradet.se/2113

När ändringarna har blivit kontrollerade kan du använda verktygen nedan för att rapportera eventuella problem.

• Om du har hittat länkar som påstås vara döda men inte är det kan du rapportera det som falskt positivt.
• Om du har hittat fel i själva ändringen kan du rapportera en bugg.
• Om du har hittat fel med själva URL:en, som till exempel att den använder en otillförlitlig arkivtjänst, kan du ändra det med URL-verktyget.

Hälsningar.—InternetArchiveBot (Rapportera fel) 18 juli 2017 kl. 12.09 (CEST)

Även Skåne?

@Andejons: Hej! Det kan tyckas tydligare att skriva ut landskapsnamnen Halland, Småland och Västergötland. Men där finns ett litet problem: En så exakt angivelse ger intrycket att forskare har konstaterat, att detta slags genitiv är belagt just i dessa tre landskap och inte i andra. Men området Halland, Småland och Västergötland var ju bara det område som författaren av den viktigaste studien valde att begränsa sin studie till. Äldre litteratur beskriver detta slags genitiv från Skåne och västra Blekinge. Författaren av undersökningen i Halland, Småland och Västergötland beklagar att hon inte undersökt skånska dialekter. Benämningen ”sydvästsvensk” på området ungefär från Skåne och delar av Blekinge upp genom Västergötland är inte så otydlig; den är vanlig i folkmåls- och folklivsforskning, till exempel Natan Lindqvist. Författaren av huvudstudien valde titeln ”Sydvästsvensk a-genitiv”.

Jag förstår inte redigeringskommentaren ”det som avses är väl snarast vissa västliga Götamål”. Huvudstudiens område faller till häften inom det som konventionellt betecknas som området för sydsvenska mål. Med vänlig hälsning. Jan Arvid Götesson (diskussion) 19 juli 2018 kl. 16.28 (CEST)

Å andra sidan skulle jag inte hänföra Småland (eller för den delen Skåne) till "sydvästra" Sverige, och jag skulle inte säga att termen är självklar som indelning av svenska dialekter. Halland och i alla fall delar av Västergötland kan räknas dit, men termen är oprecis.

Vad gäller "götamål" så var det mitt antagande, eftersom det är den dialektgrupp som talas i alla tre landskap, även om även delar av dem räknas till det sydsvenska området.

andejons (diskussion) 19 juli 2018 kl. 17.00 (CEST)

”Sydvästsvensk” är ett etablerat utryck i forskning om kultur och språk, som framgår detta på måfå valda citat:

Det sydvästsvenska området är emellertid ordgeografiskt väl bestyrkt. Detta är fallet redan i Lindroths uppsats om utbredningen av synonymerna för begreppet idissla (i Studier tillägnade A. Kock 468 if.). Sydvästsvenska är här dröppja eller tugga *dråp, vilka når upp i hela Västerg. och södra Boh. samt Österg.

Nat. Lindqvist har även påvisat, att ett flertal ord bildar vad han kallar »den sydvästskandinaviska gruppen, ett ordgeografiskt kärnområde, som jag ... lokaliserat till trakterna kring Skagerak och Kattegatt, och vilket i nordost sträcker sig till en ungefärlig linje östra Blekinge — norra Dalsland, eventuellt södra Kalmar län — västra Värmland» (Stud. Germ. 434, jfr Lindqvist, Sydvästsverige 19 ff. och Vår hembygd 31 ff.). Detta ordgeografiska område, särskilt med den sist nämnda gränslinjen, motsvarar helt det område, som av mig tidigare (i min licentiatavhandling våren 1934) påvisats för ett flertal kvarntermers utbredning.

Trots detta har ”sydvästsvenska folkmål‟ nackdelen att det påminner om den helt etablerade beteckningen ”sydsvenska mål”, utan att ha en lika fast betydelse som ”sydsvenska mål” har. Detta kan man undvika genom att skriva ”i sydvästra Sverige”.

Att räkna upp tre landskap har nackdelen att läsaren får intrycket att detta slags genitiv är belagt just i de nämnda landskapen och inte i andra. Jan Arvid Götesson (diskussion) 19 juli 2018 kl. 23.34 (CEST)

Om det är ett såpass etablerat område, föreslår jag att du skriver något om det (i t.ex. svenska dialekter), och länkar dit, så bör det framgå tydligt vad som avses.

andejons (diskussion) 20 juli 2018 kl. 10.03 (CEST)

Jag ändrade till ”Halland, östra Småland, Västergötland, Skåne och östra Blekinge” i artikeln så att det blir tydligare. Javisst vill jag skriva i artikeln svenska dialekter. Men där finns ju hundratals språkartiklar om nordiska språk som behöver förbättras, och tusentals som måste påbörjas. Man måste ju lönearbeta också. Jan Arvid Götesson (diskussion) 20 juli 2018 kl. 10.28 (CEST)