Anna

Svenska

Substantiv

Böjningar av Anna
utrum	Singular
Nominativ	Anna
Genitiv	Annas

Anna

1. ett kvinnonamn

   Etymologi: Av fornsvenska Anna, via latinet, av grekiska Ἄννα (Ánna), av hebreiska חַנָּה (ḥannâ), ett namn med betydelsen "nåd; nådig".

   Anagram: nana

Översättningar

ett kvinnonamn

• bokmål: Anna ^(no)
• bulgariska: Ана (Ana)
• danska: Anna
• engelska: Ann ^(en), Anne ^(en)
• estniska: Anna ^(et)
• finska: Anna ^(fi)
• franska: Anne ^(fr) f
• grekiska: Άννα ^(el) f (Ánna)
• hebreiska: חַנָּה ^(he)
• isländska: Anna ^(is) f
• katalanska: Anna ^(ca) f
• latin: Anna ^(la) f
• lettiska: Anna ^(lv) f
• litauiska: Ona f
• nederländska: Anna ^(nl)
• polska: Anna ^(pl) f
• portugisiska: Ana ^(pt) f
• rumänska: Anna
• ryska: Анна ^(ru) f (Anna)
• spanska: Ana ^(es) f
• tjeckiska: Anna ^(cs) f
• tyska: Anna ^(de) f
• ukrainska: Анна f
• ungerska: Anna ^(hu)

Bokmål

Interjektion

Anna

1. (bokstavering) bokstaven A (gement: a) i det norska bokstaveringsalfabetet

Substantiv

Anna

1. ett kvinnonamn

   Se även: Anne

Danska

Substantiv

Anna

1. ett kvinnonamn

Engelska

Substantiv

Böjningar av Anna	Singular
Nominativ	Anna
Genitiv	Anna's

Anna

1. ett kvinnonamn

   Varianter: Anne, Annie

Estniska

Substantiv

Anna

1. ett kvinnonamn

Finska

Substantiv

Anna

1. ett kvinnonamn

Fornsvenska

Substantiv

Anna f

1. ett kvinnonamn

   Etymologi: Första belägg som personnamn i Sverige är år 1260. Via latinska Anna, av grekiska Ἄννα (Ánna), av hebreiska חַנָּה (ḥannâ), ett namn med betydelsen "nåd; nådig".

Färöiska

Substantiv

Anna

1. ett kvinnonamn

Isländska

Substantiv

Anna

1. ett kvinnonamn

Lettiska

Substantiv

Anna

1. ett kvinnonamn

Nederländska

Substantiv

Anna

1. ett kvinnonamn

Tjeckiska

Substantiv

Anna

1. ett kvinnonamn

Tyska

Substantiv

Anna

• uttal: ˈanaⓘ
• uttal: ˈanaⓘ
• uttal: ˈanaⓘ

1. ett kvinnonamn